Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Tack till poet-vännen burn, som sent igår kväll inspirerade mig till denna dikt genom sin kommentar på min dikt Månvända. Jag försöker våga gräva i det mörka nu!


Skärvor

I dagsljusets vita vattenfall
faller skuggorna knivskarpa
som skärvor av krossat glas
över människors ansikten.

I det beska mörkret
där allas skuggor har samlat sig
flutit ihop
till en enda skugga
känns ingen vid ärren
trots att de skimrar obevekligt vita.

Ett ärr är ett ärr
bara om man smeker det med fingret
och berättar om såret
som en gång var.
Annars är det en skiftning
en oregelbundenhet
som ingen vill undersöka
en runa som ingen vill tyda.




Fri vers av Rafmagn VIP
Läst 65 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2020-10-23 16:59



Bookmark and Share


  Burn

En otroligt vacker första vers med en lika rak som vass linje genom de fyra raderna!

De två följande verserna visar också så fint på den dualitet som vi alla bär på; det vi kan se - och framför allt tror oss se - i det lilla av oss själva som vi ser i skarpa dagsljusets spegel kontra det skrämmande mörkrets odefinierbara entiteter som trycker på från skuggornas värld.

Det helt otroligt svåra är just hur saker flyter samman och blandas långt, långt mer än vi vid förstone har en aning om. Skuggans utsträckning in i mörkret kan vara hur lång som helst och den blir till ett med alla andra skuggor och samverkar med dem bara mer och mer desto djupare in i mörkret vi tar oss. Det är där det riktigt skrämmande kommer in. Det är därför de flesta backar tillbaka ut till det trygga ljuset.

Tredje versen nämner "en oregelbundenhet" och det är ett passande uttryck för de saker i oss som vi inte kan se men bara förnimma verkan av. Att inte kunna se ett inre tings rätta form skrämmer mer än att se det exakt som det är. Men det är också ett jätteproblem när man inte ens vet om att man står inför en runa som tilhör en själv; man upplever den som främmande, förstår inget alls om vad den betyder, och däri finns då ett oändligt stort och sorgligt avstånd till en själv: man blickar rakt mot sig själv utan att föstå att det är en själv man ser på för man kan inte längre tyda sig själv.

Det är detta att gräva sig lager för lager ner genom tiden mot ökad förståelse och ökad närhet. Det svåra är att våga gå in i ett mörker och börja göra något sådant. Hade allt funnits ute i ljuset så hade det inte varit någon match, men att våga sig på att gå rakt in i ett totalt mörker för att ta på skepnader utan igenkännbara former är oerhört skrämmande. Det säger sig självt att då blir själva uttydandet något som kan bli väldigt svårt att utföra

Påtvingade inre avstånd skapar mycket kompakta mörker och ju större såren är desto ondare gör det att försöka ta sig in dit. Men såren behöver läkas och frågan är vem som ska göra det åt en. De förblir kvar för alltid om ingen tar i dem. Och i dagsljuset vill vi helt naturligt inte känna av dem då man enligt samhällets konstruktion helst inte ska ha skador och sår överhuvudtaget.

Men mörkret och dess innehåll är alltid kvar. Så vilka är de som verkligen vågar sig in dit? Det är i alla fall värt det; för varje inre sår man tar i så kommer man närmare sig själv och det finns inget bättre än det, det är så värt det.

Det märklig är att det kräver lika mycket våld som mjukhet i den processen; mörkret i en själv skrämmer som inget annat och man måste många gånger göra våld på sina egna rädslor för att överhuvudtaget kunna ta sig in mot såret, samtidigt som det andra gånger kräver en mjukhet mot sig själv som man kanske aldrig ens har upplevt tidigare. Det är med andra ord en mycket konstrastrik process.

Men eftersom ingen kommer att göra det åt en så måste ha man själv ha modet att våga undersöka, att våga tyda den runa man har framför sig; man måste ha modet att våga gå in i sig själv oavsett vad man möter. Man kan naturligtvis aldrig ta i allt på en gång, men ju mer man vågar ta i och ser att man inte dör av det, desto mer mod ger det och man blir då modigare och modigare och vågar mer och mer. Det som dock obönhörligen krävs är en vilja utöver det vanliga.

Ja, du vidrör ett ofantligt stort och viktigt område i denna fina dikt!



2020-10-24

  Kungskobran VIP
Fantastisk fin dikt som säger så mycket.

Du lämnar ett öppet sår
läkningen är svår
grovt och fult det är
ger mig ständiga besvär
ett ärr som först tar slut
när graven står på lut

2020-10-23
  > Nästa text
< Föregående

Rafmagn
Rafmagn VIP