En dag kom Esmeralda på sig själv
med att vilja leka. Hon hade bara
några veckor innan känt sig minst
sagt obenägen att själv just närma
sig någon som haft likt en slags sport
säkert att gång efter annan verka litet
så där oemotståndlig.

Men så plötsligt en dag kände hon ett
som sug. Någonstans nere vid tårna
säkert, började det liksom 'pirra'.
Du vet kanske bäst själv, som en sorts
ej mycket som tillfredställd hunger.
Ja, sedan kröp det sakta uppåt.

Det spred sig likt en hettande löpeld
genom hela kroppen, någonstans i
närheten av magen nosade känslan sig
runt och så kom det sig att den tog sig
mera uppåt och när den nått munnen...

...ja, då delade sig läpparna i ett leende.
Som ville munnen kyssas, letade sig där
tungan ut en stund, kanske kände den sig
ledigt fri i friska luften? Känslan spred sig
sedan i ansiktet och kom det att hetta en
smula kring hennes kinder, pirrande kila
kring ögonen.

Så även upp till pannan och så trängde
den sig likt en sorts lans eller spjut in
i huvudet. Där verkade den vila sig på
lagrarna. Sedan var förstås Esmeralda
som förlorad. Gripen av lusten att säkert
'göra något åt saken', gjorde hon nog just
detta även. Men se det, det är ju också
en som helt annan historia.