Fram rullar höstens vagn av rost och järn.
Ett minne blott är sommarns lätta segel,
men du finns kvar bredvid mig som ett värn
mot frostens hot i själens tunna spegel.

I höstens tunga skymning finns din ro.
Du stannar kvar, om än jag inte ser dig.
Trots allt mitt gnissel och min klena tro,
är det din närhet som en styrka ger mig.

Jag står på färjan i min ålderns höst
på flodens svärta mellan mörka stränder.
Jag ser dig inte, men jag hör din röst

som stormens brus, när hösten gnyr och bänder,
som stilla sus, när vintern äntligt vänder
med vårens vindar till mitt frusna bröst.