En känsla av saknad, och ett självömkande vemod, landar mjukt på min hjässa.
Jag anar att något samtidigt flyr undan bak min rygg, men när jag hastigt vänder mig om och söker stöd för att inte falla, finns där inget annat än ett grått dis.

Vad är det som försvinner och vem blir ensam? Le och konversera!
Vem känner inte längre lycka inför en färgad glasbit? Snubbla och skratta!
Vem ser inte längre spänningen i ett radiorör som tänds till det magiska ögat? Tappa inte taget?

Spegelbilden visar inte en vis människa med en livskompass, utan blottar en som planlöst blundande irrar fram. Du har för länge sedan släppt min hand, för du ville inte följa mig ut i mörkret och lyssna på snön som dansar fram över isen. Din stämma blev hård och bitter, när du inte kunde leda mig rätt. Jag blev tom och ensam, men vill inte förstå eller ge dig rätt.

Månen vandrar tom över himmelssfären och stjärnorna lockar på mig, men jag har satt min egen själ på en öde ö.