När himlen har vänt sin rygg åt oss
blir vår vattenpöl ångeststor
o, moder vår

nu böjer vi oss
över kanten
som andra små
grässtrån
invid dammen

våra minnen blandas
tills mot botten
bottnens bruna lövström
vi blir speglar
för oräkneliga skärvor

skåda stjärnorna
med en ring omkring
se dina farhågor
i ett violett sken

o, fader vår
en sådan ring
har doft av blod
den endast katten
kan slå ur tassen sin!