Regnet faller. Jag har fallit för det ena och det andra, den ene och den andre. Övergivet barn av pappa. Man kan sakna någon man aldrig haft. Kuvat barn av Våldets Härskare. Man kan hata någon man haft. Och mamma som ramlade ned från piedestalen och blev en vanlig människa. Stark men svag. Lät oss barn lida för det hon trodde var kärlek. Men inte var det. Varför blev vi övergivna av alla? Alla som såg, men inte gjorde något.

Varför får oskyldiga barn lida av våld och terror utan att vuxna reagerar? Hela ens liv som vuxen påverkas av det man upplevt i barndomen. Jag fylls av sådan ledsenhet när jag läser i tidningen om barn som fått se sin mamma misshandlas och ibland även dödas. Minns hur rädda vi barn var. En rädsla och ångest man nästan kunde ta på. Hur vi fick se vår mamma utsättas för fyskiskt och verbalt våld.

Hjärtat härdas. Ingen ska få komma in till hjärteroten. Men någon gör det i alla fall. Fast jag kämpar emot. Vill nästan fly för denna okända känsla. Vill vara stark. Stå emot. Det känns så ovant när hjärtat mjuknar. Att säga kärleksord man aldrig sagt. Inte vetat vad de betyder. Att ta emot gåvan. Och ge tillbaka.

Året går mot sitt slut. Jag vill inte sakna det. Men kommer att göra det. Sakna min bror som nu lämnat mig ensam med minnena av våra barndomsplågor. De vi kunde prata om med vår egen terapi. Tillsammans håna och skratta åt Våldets Härskare som våldförde sig på hela familjen. Gav oss sår både inuti och utanpå.

Han förvägrade oss vår pappa. Som inte ville ställa till bråk. Och mot sin vilja tvingades gå med på att vi skulle byta efternamn. Alla barn skulle ha samma efternamn som Våldets Härskares egna barn. Vara hans familj. Vi fick inte välja själva. Inte ha någon egen vilja vad det än gällde. Och aldrig träffa vår pappa.

Såren kan aldrig läkas helt. Men jag är inte kuvad mer. Står för mina åsikter inför vem som helst. Mitt hjärta skrattar och ler åt barnbarnsälsklingar och prinsen, som kom i galopp på sin vita springare.