När jag tar min dagliga promenad i skogen möter jag människor som jag numera känner igen till utseendet men inte till namnet. Någon gång växlar vi några ord om våra älgmöten eller om vädret, för det mesta blir det bara ett hej eller godmorgon. Jag tänker att det där hejet kan vara det enda mötet med en annan människa som somliga har nu i coronatider. Att det kan betyda mer än man tror.

Idag var det en man som hälsade mig med ett "hej du".

Efteråt tänkte jag på min vän, han som fortfarande är död. Att han var mitt "du". Det innebär inte att jag nedvärderar mitt äktenskap, min man är min livspartner och kamrat. Men han är inte mitt du. Den som jag under 30 års tid försökte på olika sätt att nå fram till, utan att lyckas med några undantag. Han var mitt du, men jag var inte hans. Jag är inte säker på att jag är min mans "du" heller.

Ikväll fick jag ett sms från min väns livspartner. Det började "Hej du..." Och jag blev varse att om jag trodde att han inte kan ge mig några bekymmer mer, så hade jag fel. Det är aldrig över.