trodde att hon skrev för att fördriva 

Detta något. Vände pannkakor i sådan hast 

att perfektionen ströp känslan 

nu skriker kärleken och bokstaven träffar 

äntligen din räddaste del så se då hur 

kvävde kärleken du envist trodde 

att jag dödat 

Nog ser hon nära nog kom den tid 

när vemodet och tröttheten tog tag med

fast hand i värmen den skönaste av 

kärlekens mest ödmjuka tecken 

tog i hand. Inget mer. Inget mindre. 

Den ryska mössan gled ur grepp  låg 

där naken i ett disigt Helsingfors 

En förälskad ton likt bakgrundsbrus 

steg och ställde sig jämsides realismen 

mitt svek. Mitt räddande brott. Min födsel. 

min egentliga.