Du är den som det gnager lite i.
Du sitter på din inglasade veranda,
omgiven av din vårdarbetande fru och dina två-komma-fem ungar,
och i periferin syns villan, Volvon och vovven.
I huvudet mal minnen av ordfyllda anteckningsblock, halvformulerade författardrömmar och ambitionen att alltid vara på väg.
Nu är du fastvuxen i din baden-baden-stol och det mest pulshöjande som händer den här veckan är när du får slänga på en välmarinerad entrecote på kolgrillen.
Men du säger till dig själv att du har det bra.
Att du är nöjd.
Att de som gav sig hän det du gav upp är naiva, bortskämda och själviska.
Du har gjort det enda rätta,
det som förväntades av dig.
Du tog vägen mot det som måste ske, och det finns stolthet i det.
Du är den som ser ner på dem som ser ner på dig.