Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Ett medmänniskohjärta som minns ett barn. Ett ensamt barn med så kraftfull energi att den nästintill släckte hennes liv. Idag mår du bra och jag förlåter dig allt och gjorde redan då. Jag försökte skydda mig och min dotter då....


Emilia skogen dog när du försvann

Lyssna gärna på musiken "river flows in you" eller ledmotivet till Titanic, pianomusik passar till denna berättelse. Då mötet sprang ur mina pianotoner, dock har jag själv inte gett ut någon av mina kompositioner....

Dina sorger bleknade i ditt hårsvalls lockar. Dina andetag tog andan ur skogens alla djur. Din blick suddade ut alla sorgers grund. Emilia när du gick försvann allt av dig. Den rena klara kreativiteten blev svart som ebenholts. Vännerna stod kvar och såg spåren efter dig försvinna.

Dina armar som dansade i skuggsiluetter. De mjuka rörelserna som formade vita duvor i den mörka skuggan. Gräset du såg på färgades i både rött och blått. Vi kunde inte ana du och jag då vad som skulle hända. Du skulle först sjunga älgen fri och vinna hela skogens hjärta. Sedan blev du ett med den brinnande lyktans väsen.

På Tellus fick de höra dig sjunga och dikta så från hjärtat. Allt medan jag spelade pianomusik och kompade dina toner. Under lampan red du på både en häst och en älg. Med din fantasi du tog oss med på ett vidunderligt äventyr.

Medan regnet föll i kaskader på väg hem i kollektivtrafiken i Stockholm. Där lyste du som en sol. Och du log åt alla omkring oss i tunnelbanan och på Roslagsbanan. Vi skrattade så vi kiknade du, jag och min dotter. Och du sa inför din mamma att du önskade att byta ut henne till mig.

I min själ stod du mig närmre än mig själv. De stunder din kreativitet tangerade min. Vi dansade och sjöng på väg mot svampplock. Och du och Amanda hoppade mellan sängarna så de bröts på mitten. Samtidigt som när du inte fick din vilja fram bussade du hunden din på henne.

Du såg inte hur rädd din vän blev. Du krossade vänskapsbanden. Du slet sönder allt det fina. Du kunde inte få stopp på det mörka inom dig. Där du gick färjades marken svart. Och i spåren av din framfart sårade du mitt hjärta.

Du vände dig emot dig själv. Bergen rasade och solen brände dina ögon till is. Inget kunde någon göra för att nå dig. De krafter du skulle använt till att skapa dig en ljus framtid. De använde du till att gömma dig i underjordens mörker. Du började försvinna bort och när du återvände hade du förvandlats till en drake.

Den fjärilssjäl du varit hade du låtit i metamorfosen puppas och utvecklas till en eldsprutande drake. Sorgen kom över oss liksom förvirringen. Djupet nådde oss om din bipoläritet. Självskadebeteende som pendlade mellan helvetet på jorden och dödens väntrum. I ohygglig skräck var tankarna på dig.

Dina föräldrar såg inte allt i sin helhet. De överskuggades av livets omtvistade kamp. Framgångens  i alla delar spindellika garn fångade dem. Vidskepelsens dogmer skulle genomsyra deras allt igenom oigenomträngliga medvetande. Det var som om de aldrig kunde se.

Du tog ut allt på mig. Du skrek och du rasade medan jag höll dig. Sedan kunde jag inte hålla dig längre, du älskade barn. Ett barn med brända vingar omplåstrat av en medmänniskas oförmåga att hela bandet mellan mor, far och barn. De hade släppt taget. 

Igår fick jag veta att du vuxit upp. Nu har du gift dig och fått barn. Jag fick höra att du är lugn nu och stabil av din pappa. Mitt medmänniskohjärta fick falla mjukt till sist. Emilia du är en annan nu. Du finns inte mer. Emilia du har lämnat det bakom dig. Du har en ny ljus framtid inför dig idag. Varje steg på din egen framtidsväg var vaksam. En dag kommer du att möta en annan Emilia. Någon du ska få chansen att rädda. Någon du kan rädda skickligare än jag kunde rädda dig. Därför att jag själv hade svedda vingar. Kanske dina har fått bärkraft. Kanske livet har nått dig i alla former.

Kanske strålar du ljust och kan kanalisera din kreativitet idag. Jag håller av dig i mitt hjärta. Ett barn som du som jag fick uppleva underbara kreativa stunder tillsammans med. Konstnärsskapet önskar jag du har kvar i dig för all framtid. Och att du kan använda dig av dina verktyg.

Men jag glömmer dig aldrig som Emilia den starka konstnärssjäl, ett barns innersta flykt från verklighetens armod, där vi möttes och hade en kort stund, en fin relation. Min yngsta dotter minns dig, hon försvarade dig, jag skyddade oss. Lät dig gå.

Mina barnbarn minns dig och vi har glada minnen tillsammans med dig att minnas. Oändliga upptåg och roliga ordlekar. Tillika teaterpjäser i vardagen som vi hittade på tillsammans. Du följde med oss från det du var nio tills du var tolv. Idag är du själv mor och får användning för all den samlade erfarenheten du har i dig. Gå i ljus Emilia, gå i ljus.

Vad jag inte visste var vem du var innan jag kom in i ditt liv plötsligt, Emilia, stod du där med en kniv, du var bara barnet... de värmländska skogarna gömde allt... Då din far kastade sig i vattnet din mor for till Tyskland och din bästa vän flydde i vild panik. Så att jag tog emot huggen. De knivhugg som inte var menat mig... Dessa symboliserade din desperation ett rop på hjälp för en som dig. Minns din hund slickade dina sår Emilia...

Och bara du vet varför du skulpterade dina armar och ben med kniven. För det slutade inte där... skogen är blå gräset är rött en som fäktats med skuggorna förstår men för den som inte visste, då, ... Emilia gav far och mor din, dig inget hopp om att bli hel. De svek dig men återvände till sist. Tack och lov nu har din vrede stillats Emilia. Ja du finns inte mer, men död är du inte, du bytte bara namn... Tack och lov för det medmänniskohjärta jag bär hade inte orkat mer...

 

 

 




Prosa (Novell) av Solstrale VIP
Läst 224 gånger
Publicerad 2020-10-28 16:39



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Solstrale
Solstrale VIP