Närvarande i världen (när närvaro blev likaledes betydelsen förnekelse)

Närvarande, så närvarande vill du vara. Att du ständigt tänker – tänker på hur närvarande du är...

Du tar dina händer och formar till anpassning.

Dina sinnen – eller dina minnen av dina sinnen...
Som vore de en degklump – du knådar och bankar.

För att känna närvaron tränga ut ur minsta por.
Tränger närvaron din ut ur gasbubblorna?

Du vill Utvinna närvaro ur leran?

Din näve bankar och bankar.
Bankar ut och plattar till.
Du känner dig ha ingjutit din närvaro.
Men utan närvarande du varit.
Runt omkring dig faller ändå världen samman.
Men du – nej du berörs inte...
Nej du sätter din prägel i leran...
Med dina skitiga händer torkar du dig för pannan,
Och klappar dig för bröstet i ett heroiskt – Hej! närvaro

Du berörs inte. Du torkar dina händer...
Medans världen faller samman.
Du försvarar därpå en stunds vila...
Äggklockan ringer – vilan är slut.
Du matar in de torkade godset i ugnen...
Och bränner på hög värme – det ska bli hållfasta gods.

Du snuddar vid närvarande tankar...
Känner aningen av dina närvarande känslor.
I varje moment sätter du Din prägel.
Ditt omdöme för vad närvaro är.
Men du känner inte till vad som pågår.
Du känner inte till vart ifrån leran kommer.
Och du vet inte vart den sedan tar vägen.
Efter det att du lämnat ditt gods ifrån dig.

Omkring dig faller världar samman...
Men du reagerar ändå inte – du ser inte – du hör inte...
Inget händer ju där som du berörs av.
Du bankar din lerklump – präglar in din låtsade närvaro...
Sedan blir du mätt på att skapa lergods.
Genast glömmer du bort vad som varit.
Du glömmer att ta vara på vad som blev kar – att ta hand om resterna...

Du glömde att energiåtervinna plastflaskan på vägen till köpcentret när du skulle köpa aluminiumfolie, soppåsar, fryspåsar och plastbackar. Närvarande vill du ändå kalla dig – medveten och närvarande. Brödet står torkat på ditt bord i dagar – tills du slänger det i soporna och bär ut dem. Maten du stoppat i plastbacken möglar bort. Du slänger en hel sopkasse fylld av gammalt lergods i hushållssoporna utan en tanke på återvinning. Inte tänker du heller på att du bara borde ha producerat vad du själv kan förbruka och återvinna.

Dagarna går – dagar blir år – du går i samma spår. Du gäspar och du beklagar dig över andras problem. Du tycker dig ännu vara närvarande – och du ser dig som medveten. Du slår dig för bröstet och hävdar med bestämdhet att yoga är närvaro. Mönstret med det bortglömda brödet, maten i kylen, och plastflaskan har blivit till en gardin som hänger för dina ögon som en för lång lugg. Du beklagar också den men är för snål för att gå till frisören och klippa dig.

Närvaro har blivit likaledes med förnekelse – Du har sysselsatt dig med att skapa en upptagenhet så du slipper närvara på riktigt. Du förnekar att du kan förbruka resurser. Du tror hela tiden att det är någon annan som förbrukar resurser. Och det värsta är att du börjat att förneka att du förnekar. Du strör din närvaro oförsiktigt omkring dig. Du menar att närvaro skulle kunna vara som en ordlek: När var o du nära i varandet omkring dig? När var du där nära det som pågår i världen runt omkring dig och inte bara där du är?