”Egentligen är det ett väldigt konstigt jobb jag har”, sa djävulen. ”Jag tvingas hela tiden övervaka alla förtappade själar, som man envisas med att skicka ner till mig. Det är en trist sysselsättning. Och så blir man ju så törstig! – Ja, som du väl vet, är det helvetiskt varmt därnere hos mig. Man får en närmast osläcklig törst av allt svettande”.
Djävulen satt sen tyst några minuter, tog djupa klunkar av sitt vin. ”Tack, förresten, för att du bjuder in mig så här då och då” fortsatte han, ”så att jag får något litet extra att skölja ner i strupen så här”
”Å, för all del” svarade jag. ”Du är min bäste gäst. Du hjälper mig mest av alla med ditt stora drickande. Tack vare det slipper jag själv häva i mig allt det vin jag känner mig nödsakad att köpa som bot för ångesten”.
”Då gör jag åtminstone någon liten nytta här på jorden”, sa djävulen, skruvade på hornen och viftade svans. Det rök ur öronen på honom, ögonen gnistrade. Han lyfte sin bägare.
”Skål då! Förfaen! Ingmar!” sa han. ”Vi ses väl igen!”