Var fjärde lucka är en nattlucka, och då är Nanna X sin egen gästpoet, denna natt med åtta rader ur dikten Kattgrin - en mardrömraga: https://www.poeter.se/Las+Text?textId=1871657 Bild: tuschteckning av min dotter, Maria Olsson. Foto: Nanna X. Spöken i Sofielund: lucka 4
I nattens dröm är det spöken överallt. Jag är tillbaka i huset i Blekingeskogen. Först ser jag ett lysande, avlångt hål i den röda trappan. Väninnan som är på besök ser det också. Hennes tänder och ögon blir självlysande. Kanske är hon en varulv? Det har hon i så fall aldrig berättat. Hålet i trappan blir till ett öga, eller kanske till en mun? Munnen öppnar sig i ett jättelikt, färgglatt grin. Vi blir rädda, går och lägger oss i sängen och håller om varandra. Efter en stund hör vi båda en röst ur väggen, först skrapande och sedan tydlig. Väninnan viskar något om en radio. Jag tycker mig känna igen en av rösterna, blir misstänksam och går ner till köket. Där sitter den bleke pojken med de stålbågade glasögonen vid bordet och pratar, precis som jag misstänkte. Jag hade rätt i mina aningar: det är ett hål i väggen. Hålet är tydligt, stort som en knytnäve och täckt med en tunn, halvopak hinna. Ljus i olika färger skymtar bakom hinnan, och jag är alldeles säker på att jag hör viskningar. Något avhåller mig från att försöka röra vid hålet eller ens gå nära. Nästa morgon ser väggen ut som vanligt, blackig och suddig av färgrester, men hel. Av hålet syns inte ett spår. Väninnan sover fortfarande. Katten gnyr efter mat. Jag häller upp torrfoder till henne och går ut på en promenad i skogen för att skingra mina tankar. När jag kommer hem igen har det redan hänt: väggen har gett vika. Genom hålet, som nu är en halvmeter i omkrets, strömmar färger, ljud och minnen. Allt det jag inte velat, kunnat eller orkat minnas tar gestalt och kliver in i köket. Jag kan inte värja mig. Jag känner en fruktansvärd ömhet fylla mitt bröst och sjunker ner på knä på golvet. Hålet växer. Kanterna fräts upp av ljuset och viskningarna tilltar i styrka:
Min kusin så sval och söt skulle lägga tyg i blöt när vi kom med stora baljan syntes där på golvet svälja katthuvud förutan kropp! spräckligt, äckligt - jag skrek stopp! dängde skallen som var skållhet som en lerklump uti golvet
Prosa
av
Nanna X
Läst 585 gånger och applåderad av 18 personer Publicerad 2020-12-04 06:30
|
Nästa text
Föregående Nanna X |