När jag vaknar är katten sig själv igen. Huvudet sitter på sin plats och är hungrigt, ögonen är gula och klara som vanligt. Skönt. Jag klappar Nissan, häller upp torrfoder, köttmat och vatten i hennes skålar.

Efter nattens mardröm känner jag att jag måste ta tag i det här med spökena i Sofielund. Gråt inte - forska! som Karin Westman Berg sa. Vilken tur att jag är ledig för tillfället, och kan agera ghostbuster. Jag åker till Malmö stadsbibliotek, en ärevördig byggnad från 1905. Säkert finns det spöken där också, men dom har jag inte tid med just nu. Tyvärr hindrar coronarestriktionerna mig från att själv få sitta och läsa i magasinet, men jag får hjälp med att hämta en bok och två tidskrifter.

På bussen hem till Sofielund kommer plötsligt solen fram igen och jag börjar svettas i min täckjacka. Ryggsäcken med böcker och matvaror känns tung, yrseln gör sig påmind och jag måste koncentrera mig för att vara säker på att komma av på rätt hållplats. Strax efter Södervärn trycker jag på två knappar för säkerhets skull och dubbelkollar displayen som säger Rolfsgatan STANNAR. 

Då får jag syn på en man som står lutad mot väggen nära mittutgången. Han är något över medellängd, smal, klädd i svart läderjacka, mörka byxor och en violett t-shirt med svart text som jag inte hinner läsa. Pagen är rödaktig men skiftar i grått. Hans blick kan jag inte möta, den är dold bakom stora mörka skyddsglasögon. Att han har munskydd är ju inget ovanligt, i dessa coronatider, men gasmask? Ursäkta, men det känns ändå som en överdrift. Om man är så rädd för infektioner borde man kanske cykla eller åka taxi i stället? Mannen påminner på något vis om en förvuxen insekt. Samtidigt liknar han en man jag känner, eller kanske kände för länge sedan, en snubbe i show-biz. Är detta månne en av hans nya, spöklikt teatrala förklädnader?

Jag tränger mig fram till utgången och vacklar hem med min tunga börda. Några rosor blommar fortfarande i trädgården. Märkligt, det är ju redan december. Kanske är det klimatförändringarna. Vid busken närmast min port urskiljer jag något vitt och böjer mig ner för att titta närmare. Några fjädrar och ben, och ett rejält sjok begagnat hushållspapper, riktig solkigt. Det liknar en avlagd klänning från något spöke. Ok, jag gillar spöken, så länge de uppför sig något så när belevat enligt mänskliga normer och inte förstör miljön alltför mycket, men det är verkligen på gränsen till vad jag kan acceptera. Jag tar pappret i nypan och går till sopsorteringen i pergolan. Det känns som om spöket följer efter.

Fast vi går åt olika håll
så är målet gemensamt

Och bered dig på en och annan otäck varelse längs vägen

But dont worry
smaragd öga

Jag finns vid din sida
även när du blundar