Ok, andevärlden, here we go, den som gett sig i leken får leken tåla:

Jag vakat har vid skymningsmjuka forsar

vid ekon ifrån furorna om djupaste natt

Nu lämnar jag all mänsklighet och tvekan

Och färdas bort i dimmorna mot älvors sång och skratt

Jag kan höra älvorna skratta i den begynnande skymningen runt Skabersjö slott, men mest är jag ändå fokuserad på den märkliga femuddiga stjärna som visat sig i stenläggningen kring fontänen på borggården. Det är ett pentagram, även kallat älvkors. Jag kollar Google Maps och andas ut när jag ser att stjärnan har en spets mot norr. Det är alltså vit magi det är fråga om, inte svart.

Vid stjärnans uddar, där bokstäverna börjat visa sig, skönjer jag nu också fem spöklika, halvt genomskinliga gestalter. Två kvinnor och tre män. Jag kommer att tänka på sammandrabbningen mellan apokalysens fyra ryttare i Johannes Uppenbarelse, fast här är ju gestalterna fem. Jag anar oro och hätska blickar. Eftersom jag hamnat här efter mina intensiva forskningsförsök gissar jag att uppgörelsen handlar om Sofielund.

Gestalten till höger om norra spetsen, med udden riktad någonstans mellan ost och ostnordost, framträder nu tydligare. Det är en kvinna med förnäm hållning, klädd i siden och sammet. Hennes namn blinkar nu på stenläggningen i svart och silver: T H A L E

THALE:

Laxmand drunknede, jeg stod alene

Måtte sælge for at overleve

Gav mit Skabersjø til slægten Thott

Nu fortryder jeg hvad jeg har gjort

Så spöken kan alltså prata ändå? Fru Thale Ulfstand, som sålde Skabersjö till Den Skånske Kungen Tage Thott 1600, talade ju nyss en helt begriplig danska, och hennes namn glänste i släktvapnets färger. Kanske var hon en ande, de sägs ju ha bättre svada än spöken? Hur som helst bleknar hon nu bort och försvinner, och hennes namn suddas ut från stenläggningen.

Samtidigt börjar bokstäverna vid nästa stjärnudd lysa i de skånska färgerna: T A G E . Aha, en av Thottarna, pälsklädd som sig bör. Han ser dock en smula för modern ut för att kunna vara den Skånske Kung som köpte Skabersjö, så jag gissar på landshövdingen som sålde Sofielundsgården till Hans Bauert 1792. Och jag får rätt:

TAGE:

Jag är kungen av Sofielund

Ägde Frälsegården blott en stund

Dock: jag härstammar ur ätten Thott

Ifrån Skabersjö - han I förstått?

Tage verkar liksom Thale tillhöra de andligas giriga skara, de som har svårt att lämna sina egendomar i sinnevärlden. Trots det försvinner länshövdingens gestalt och namn.

I stället börjar den nästa av stjärnans spetsar lysa. Den kvinnliga gestalten vid udden får skarpare konturer och hennes namn framträder i stenläggningen: S O F I A . Violett är förberedelsens färg, den som exponeras i kyrkan under advent, och Sofia verkar ha förberett sitt tal väl:

SOFIA:

Tage! Otacksam, påpälsad! Ve!

Jag gav Frälsegården Frälsare

Stadsdelen bär faktiskt just mitt namn

Lunden vilar i Sofias famn

Sofia Charlotta Bauert af Trolle och hennes namn bleknar bort.

En manlig spökgestalt med mittbena harklar sig vid nästa udd, någonstans mellan sydväst och sydsydväst. Det har börjat regna på borggården, och namnet på stenläggningen glittrar i alla regnbågens färger: S A L O M O N

SALOMON:

Jag har ritat både vattentorn

Och en skola, på sin tid enorm

Jo, jag äger dessa byggnader

Ni får faktiskt ta och rygga där

Salomon Sörensen, stadsartiketen som ritade Södervärns vattentorn som försåg Sofielundsborna med vatten, och Gamla Sofielundsskolan som försåg deras barn med lärdom, föddes 1856. Då var Sofia redan borta sedan 30 år. Men kanske har de haft sina duster på andra sidan?

Nu upplöses även Salomon. Stenarna vid hans fötter återtar sin vanliga gestalt. Bara den norra spetsen på stjärnan återstår att bli förtrollad. Svart rök börjar pyra ur stenläggningen och en gestalt tar sakta form.

Spökgestalten bär svart skinnjacka med uppkavlade ärmar som exponerar tatueringarna. Namnet sprakar i färglad graffiti: S € V e D

SEVED:

Nu du mannen får du ta och lugna daj

Området det tillhör faktiskt maj

Maj o alla andra grabbarna

För vi har dom största labbarna

Regnet tilltar på Skabersjö borggård. Jag fryser, och jag känner mig oändligt trött. Jag sjunker ner på en stenbänk en bit bort från fontänen, ser den sista spökgestalten försvinna och hela pentagrammet upplösas i intet. Sedan svimmar jag på bänken.

*** *** ***

Källor:

Hans Biedermann: Symbollexikonet (1989)

https://www.svenskakyrkan.se/kyrkoaret/farger