Snart är glada julen slut, slut, slut, nubben har vi druckit ut, ut, ut... 

Jag kryper upp i sängen efter julfirandet och tänker på min pappa, som lämnade oss på julaftons morgon förra året. Helt in style, han var ju världens bästa tomte. Dessutom passade han på att gå bort innan corona, så att vi kunde besöka honom i det sista. Att han kommer i spökgestalt och inspekterar sitt gamla tandläkarskåp emellanåt tar jag med ro.

Du lämnade oss

du lämnade in

med de ljusaste blickar

efter mörka år

Du lämnade in

du lämnade oss

just på julaftons morgon

underbaraste tomte

Jag minns min barndoms jular. Det låter som en klyscha, men det är faktiskt sant, för de var fina, och troligen väldigt tidstypiska.

Brasan sprakade i vardagsrummet och granen glittrade så där alldeles lagom, pyntad med röda trähjärtan från Hemslöjden, stjärnor som mamma skapat av omsorgsfullt blötlagda gula ärtor och tandpetare, S-märkt ljusslinga och perfekt doserade portioner av hängande glitter.

- Pappa, när kommer tomten? tjatade min syster och jag efter lutfisken som ingen av oss åt och risgrynsgröten som vi tyvärr knappt orkade smaka på efter all annan julmat.

- Strax, tror jag, svarade pappa. Jag ska bara gå ut och köpa tidningen. 

Pappa gick aldrig bara ut och köpte tidningen, han handlade allt på Domus och tankade bilen på BP på hemvägen, det visste vi ju. Men vi spelade med i spelet, det var ju julafton. 

Vi stängde dörren till vardagsrummet och tittade på tv med mamma och mormor medan pappa gick in och rotade i källaren efter tomtekläderna och skägget med ståltrådsställningen, klapparna och jutesäcken. Om klapparna var för många fick han ta den stora papperskassen med rosarött julmotiv också.

Det bankade på ytterdörren. Jag sprang och öppnade för tomten. Lillasyster gled efter på sockarna över hallens stengolv.

- Finns det några snälla barn här?

- Jaaaaa! ropade syrran och jag med en mun. 

Vi bjöd in tomten till brasan. Han slog sig ner i en Jetson-fåtölj. Mamma serverade glögg, tomten tog på sina stålbågade läsglasögon och skanderade rim: "Ära vare Gud i höjden / Denna har jag gjort i slöjden"

Tiden gick, rimmen flödade och högarna av klappar växte. Ingen fick öppna förrän alla gissat innehållet. Som vanligt frågade jag:

- Men tomten, pappa är ju inte här? Vad ska vi göra med hans klappar?

- Han kommer nog snart, ska du se! Bara låt dom ligga här så länge. 

När pappa kom tillbaka med ett gammalt exemplar av Blekinge Läns Tidning under armen var golvet redan fullt av papper och snören. Vi slickade på pappersformarna för att få knäcken att lossna, smuttade på glöggen och drömde redan om nästa jul.

Jag somnar lugn och nöjd på julaftons natt 2020, och drömmer förstås om pappa. Ingen mardröm denna gång, bara en ljus och märklig historia. Pappa och jag spelade musik tillsammans alltsedan jag var liten, dragspel och fiol. I verkligheten spelade vi oftast traditionella folklåtar på privata fester, för pensionärer i kaffestugor och kring hundratals julgranar och midsommarstänger.

I drömmen hade vi däremot fått i uppdrag att spela på en kulturfestival för barn. Här handlade det om både modernare och mer tidlösa kulturyttringar: gigantiska pumpor, som barnen fick karva i och äta ur, rollgestalter ur Shakespeares dramer som de kunde klä ut sig till, diverse rytminstrument att utforska. Varken pappa eller jag hade hunnit studera något manus till denna interaktiva happening, så vi fick improvisera.

Pappa var klädd som spöke och hasade runt i sina trasor, snubblade emellanåt men reste sig igen. Jag hade virat bandage runt handleden och oroade mig för att det skulle trassla in sig i stråken. Pappa grävde i sin gigantiska, ljusa säck. Där låg gamla foton och kassettinspelningar, strängar, verktyg, spik och skruv i en väldig röra, men pappa hittade vad han sökte: en hemmadesignad elfiol i vit plast med dubbla stränghållare, som han hade specialbyggt till mig.

Tyvärr hade de flesta av strängarna på elfiolen gått av, så jag var tacksam för att jag hade min egen akustiska fiol med mig. Vi  letade upp en repertoar med några gamla valser och gjorde oss redo att vandra till den andra pumpascenen, på motsatt sida berg- och dalbanan. I sista stund kom jag på att jag nog borde stanna vid den pumpa där vi nu befann oss, barnen skulle ju fritt kunna välja plats för sitt interaktiva skapande. 

Ingen kom till min pumpa. I den ljumma kvällsvinden hörde jag skratt och spridda dragspelstoner från pappas scen på andra sidan berget. Jag smakade försiktigt på pumpaköttet. Det var oväntat delikat, nästan som honungsmelon. Ifall man kryddade med lite ingefära skulle det kanske smaka riktigt bra på julbordet?