Bland lövtunna
skuggorna i parken

Sitter han så
tänkande tyst
med huvudet
i handen

Vår tänkarestaty

Innesluten
och naken
tillsynes utan skydd
med pannan i veck
så grubblande och brydd

Ser han på alla oss andra
som jäktar huttrande
förbi

Med sin klara blick
som tycks säga
- Jag är fri

Ändå har någon
lagt en filt över hans rygg

Någon som tror att det
ska göra honom
mindre frusen
och kanhända mera trygg

Bara för att han en gång
tänkt som vi

Men så tänker han inte
längre

Nu när han är en
tänkarestaty

Och inte fryser han heller
längre

När vi jäktar förbi

Men vi vill så gärna tänka
att han är precis som vi

Fastän han är en sån
som en gång funnits

Och nu äntligen är fri