Hon är, vid elden
Tänder töret tänder nävern blåser liv ur mina lungor: flamma, föd i dunkeltiden, låt nu ljusets lågor växa brinn, förtär det torra fnösket bränn upp minnena och sorgen!
Ser en man som fanns här nära han vars händer var som flätverk han försvann en dag från stugan lämnade en ros vid dörren ser hans ansikte i elden ser hans skägg så grått av tiden: bränn nu allt låt flamman växa bränn hans namn till kol och aska!
Ser seraljer långt i söder ser hans färder över bergen ser i eldens varma spegel hur han älskade och älskar hur han blev sin egen saga ibland män med vita kläder ibland fagra särklandskvinnor: ser, fast allt förtärs av tiden ser, fast eldens lågor växer ser och minns den fagra ängen med sin kärleksbädd för båda
Eld, brinn högre i min spisel brinn och bränn min egen hemvrå bränn den torra rosens kronblad bränn och låt mig också brinna känna åter kärleksglöden känna blodets smak i munnen känna närheten i döden: ingenting är värt att vara ingen finns som finner vägen genom storskog genom slånhäck över bäckens djupa gölar hit till stugan nära källan där jag hämtade mitt vatten
Eld! Jag säger dig att brinna! Eld! Må allt det gamla glömmas Eld! Du är den vackra blomman som kan sluka allt och alla Låga, flamma, glöd i handen: bränn mig inpå bara benet låt mig gå längs södra stigen för att möta honom åter mötas efter år av längtan mötas när vårt liv skall ändas i en eld mot mörka himlen.
Eld i trä och eld i töre eld i vägg och eld i hustak!
Det var kvällen när hon hörde knackningen på stängda dörren.
Fri vers
av
Peter Olausson
Läst 209 gånger och applåderad av 6 personer Publicerad 2020-10-31 11:08
|
Nästa text
Föregående Peter Olausson |