Trodde den ljuva känslan var här för att stanna, men vad hade jag trott egentligen ?

Hans blick var så blå eller var det jag som var blåögd.? Naiv! Jag hade bestämt mig för att gå ner på stan den där kvällen. Redan när jag kom in i baren såg jag hans blå ögon,hans intensiva blick. Och han såg mig. HAN såg mig. Jag tror det var då jag föll som en fura. Knockout, bara föll så där som man läser om i romanerna. Det bara sa klick och jag var fast. Åhh...han han var så snygg och manlig. Breda axlar och muskulös kropp (fast häck kunde jag också se att han hade, vad nu det har med saken att göra).  Vilken man, vilken drömkarl. Han bara stod där och såg så jävla snygg ut. Han kom fram och resten är historia. Det blev ju både bröllop och barn och hela alltihopa på en gång. Och det i rätt ordning dessutom.

Och nu, står han framför mig. Snygg längre? Näe! Inte i mina ögon, men hon som är hans andra kvinna tycker nog så. Han ska gå nu säger han, till henne. Men gå säger jag. GÅ! Och jag känner att hela min komfortzon rasar. Vad hade jag trott...att livet var en dans på rosor?