djupets svarta mörkerspegel

i fallande droppar pyntar ytan

bildar vågrörelse på vågrörelse 

reflexen av varat i bildspelets kuliss

där skuggor faller in i själens språk

natthimlens spegling av ljusa punkter

sprider hoppingivande själasusningar

ljudet när det når den hårda vattenytan

studsar med sitt eko runt om i universum

på jorden finns inget kvar då jorden är död

stavelserna ristar sina hieroglyfers vibrationer

sång lyftes ut ur bröst, visslar ut ur lungornas vrår

synligjör alltets allt för att sedan tystna i ingenting