ödets vindar må blåsa hårt

jag står stadigt kvar

livet stundtals kännts svårt

min tro jag ändå har

den hjälpt mig i svåra stunder

 då jag på hoppet tvivlat

men ibland det sker under

även när jag förtvivlat

en tro på det goda i livet

på något större än oss alla

inget är oss självklart givet

på hjälp vi må kalla

många tårar har runnit

människors svek sårat

dock glädje jag funnit

den har mig bedårat

ödet mig har skänkt livet

att levas fullt ut

jag tar det stora klivet

vågade inte förut

nu jag känner tillförsikt

vågar ge livet en chans

det är min enda plikt

då går allt som en dans