Här i ensamheten huserar ångesten.
Här i ensamheten huserar paniken.
Här i ensamheten huserar tankarna.
Här i ensamheten huserar bristen på syre.
Här i ensamheten huserar tystnaden.
Här i ensamheten huserar mina svagheter.
Här i ensamheten huserar frågan om vad jag gör här.

Rummet är fullt av människor, ändå är ensamheten den första känslan jag känner.
Folk stirrar på mig, folk undrar varför jag sitter och skakar.
Folk tänker, deras tankar hörs så tydligt; där sitter hon som bara är I vägen, där sitter hon som är för trasig för detta liv - där sitter hon som knappt kan andas.
Där sitter jag, som bara är ivägen, som är för trasig för detta liv, jag som knappt kan andas.

Tänk om man kunde skapa sitt eget universum, ett universum där jag är någon annan. Ett universum där jag får vara mig själv. Ett universum där jag har en betydelse.
Ibland försvinner jag I det alternativa universumet, där jag får vara vem jag vill, får bestämma handlingen själv, får bestämma att jag aldrig mer kommer vara ensam.

Vissa nätter i ensamheten är värre än andra.
Vissa nätter i ensamheten vill jag bara att allt tar slut.
Vissa nätter här i ensamheten med ångest, panik, tankar, bristen på syre, mina svagheter och den eviga frågan; vad gör jag här?, så vill jag helst försvinna.

Ibland önskar jag att jag kunde vända ut och in på mig själv, se om jag faktiskt lever Eller om jag är lika död fysiskt som jag känner mig psykiskt.