Barnet lekte i vattnet.
Lycklig och levnadsglad.
Underhöll ungen sig själv.
Vid stranden satt de vuxna.
Klädd i solhattar och brillor.
De njöt av sommarsolen.
Barnet blev dock rastlös.
Hon ville utforska världen.
Havet kallade på henne.
Hon hörde dess röst.
Så hon vadade utmed vågorna.
Steg för steg vandrar hon ut.
Tills hennes fötter tappar fästet.
Barnet hade villigt lockats med.
Men nu i panikångest kämpar hon.
För att hålla huvudet ovanför vattenytan.
Förgäves försöker hon ropa på hjälp.
Men ingen hör.
Så hon sjunker.
Under ytan finns inga jungfrur.
Eller glittrande skatter.
Bara ett skimrande ljus är allt hon kan se.
Inom sig känner hon en närvaro som viskar: "inte idag, älskade barn."
Plötsligt rycker någon upp henne.
Hon drar ett djupt andetag.
Hennes fars ögon är fylld av tårar.
Han kramar om henne i lättnad.
Och bär upp henne till stranden.
Barnet brister ut i gråt.
Hon vet att hon är i säkerhet.
Så hon låter rädslan rinna ut mot hans axel.