Jag sitter i en vagn där ingen gör något
fast än hon gråter
Jag vänder ryggen åt dom
som struntar i att hon låter
Ibland blir det så påtagligt
hur svaga folk är
Han klev ombord och sa
kan jag sätta mig här

Vi tar tydligen
för mycket plats där i vagnen
mannen bredvid
kan inte ha ens väskan i famnen
Deras blickar bränner på min rygg
Jag stryker hennes kind
försöker få henne trygg

Ångesten har tagit henne helt
kan ingen se att hon behöver hjälp
att titta bort är fan helt skevt
Är det så farligt att sätta sig bredvid
att hålla någons hand
så att lugnet åter tar vid

Hålla varandra
Nära varandra
Finnas där för varandra
Inte bara bry sig
om att alla andra
Kan säga, tycka och tänka
kommer tissla, tassla och kanske till och med bli kränkta?
Skit i dom som är fega kräk och idioter
kanske har dom aldrig upplevt
hur det känns
när ångesten kommer åter

För vem finns känslor egentligen till
om dom ändå bara ska låsas in
Vi ska gömma, glömma, dölja och låtsas
lägga band på oss
och inte visa något även om drömmar
precis har krossats

Det var just det som hänt,
hon den där tjejen med sån ångest
inget hos henne var längre tänt
ljuset i tunneln var borta och
jag hörde nån säga finns det något alkotest
Dom trodde hon hade varit på fest
som att gråten och den kladdiga mascaran
indikerade att det inte var nån fara

Hon viskade fram mellan gråten
Jag kommer aldrig att bli förlåten
På nästa station hade hon tänkt att hoppa
om jag inte där och då ignorerat alla idioter
hade hon inte blivit stoppad

Du som satt där med väskan på sätet bredvid
som stirrade, suckade och sa “skaffa ett liv”
Hade du kunnat förlåta dig själv om du visste
vad den där tjejen egentligen drömde om
Alla dom som med elaka blickar brände min rygg
när jag sa
du andas och börja om
berätta vad som är fel
jag sitter här en stund, du är inte ensam

Alla ni som inte ett skit gjorde
Jag tänker inte stå här och säga att ni borde
Tänka er för en extra gång
för det är slöseri med tid
det är nämligen ni som borde ligga på spåret
intill en perrong