"Landskap är det jag skönjer tydligast när jag dagdrömmer. I varje fall framträder de starkast. De inre bilderna är så tydliga att den egentliga miljön jag befinner mig i blir osynlig. Även när jag sluter mina ögon. När det kommer till personers ansikten, deras röster och berättelser, så får jag emellanåt anstränga mig för att framkalla dem i sinnevärlden. Men dessa oidentifierbara platser, somliga återkommande, somliga unika, är en sorts konstanter i min tillvaro. De är som vänner som skänker tröst. Jag vet inte om det är möjligt att beskriva dem för dig. Jag vet inte ens om jag vill försöka. Möjligtvis kan de vara inspirerade av yttre landskap. Men det kan jag inte säga med säkerhet. Men de är i vart fall oändliga. Jag kan forma dem hur jag vill. Det är det besynnerliga. I bland är det ett berg. I bland är det en kust. I bland en öken. Men oftast vill jag minnas att det är ett fält. Ett vidsträckt, grönt, böljande fält. På samma gång är jag en sömlös del av dem, landskapen. Nej förresten, glöm vad jag skrev. Glöm alltihop. Orden ger det ingen rättvisa. Informationen blir skral och lämnar för mycket utanför. Ah! Hoppas nu bara jag kan äntra dessa fria inre världar igen, utan att påverkas för mycket av mina egna ord. För jag vill verkligen inte förlora dem. De är ovärderliga. Vad jag kan nämna är att det var upplevelsen av ett inre landskap, som inspirerade mig att sätta den första plantan här utanför i myllan. Jag var i 30-årsåldern och började samla på mig fröer, kärnor och kottar. Dessa planterade jag, det blev diverse träd vid diverse tider. Jag ville försöka mig på att se om en inre och en yttre bild kunde överensstämma. Jag tyckte det var en riktigt bra idé. Annars hade jag inte fortsatt. Projektet var minst lika spännande att ta del av på morgonen som dagen före. Ja, det hela var synnerligen händelserikt och mångskiftande. En dag var nästan en för stor tidsrymd. Jag upptäckte att det som skedde på en timme kunde vara nog så utmattande att ta in. Jag tog då och då tupplurer på altanen och fantiserade om allt som pågick i skogen. "Det där trädet sådde jag för nio och ett halvt år sedan. Den där linden har besök av humlor i kväll. Den där granen svettas snart klåda i solen". Vatten renades och reglerades under mina fötter, allt efter väderlek och tid på dygnet. Rötterna drack vattnet som hjärtan pumpar blod, omloppet pulserade innanför barken och fördes vidare, ut till de yttersta grenarna. De torra löven som låg på marken fick nya lager. Näringen blev till harsyra och björnbär som fåglarna flög upp till kronornas boningar med. Träden och jag utbytte syre och koldioxid, samtidigt som de kommunicerade sinsemellan via dofter och registrering av rörelser. Detta var en bråkdel av de tankar jag tänkte i skogen som växte och levde runtomkring mig. Jag tänkte så mycket mellan varven att min tidsuppfattning förändrades. Snart visste jag inte om det var jag som gett liv åt skogen, eller om det var tvärtom, eller om det snarare var någonting mitt emellan. Det hela liknade en grop. Något som fanns, funnits, eller skulle finnas. I samma stund. Det kändes overkligt. Men sedan insåg jag att det finns många verkligheter. Den overkliga är en av många. Och den har många verkligheter i sin tur. Skikt, skikt, skikt, i en ström av dimensioner. Fiktion eller inte spelar ingen roll. Jag var inne på luften vi andas och som är det kanske mest grundläggande för vår existens. Hur kan något så abstrakt, eteriskt och overkligt vara så verkligt i vår värld? Vad är drömmar för den delen, ett mellanting, en förbindelse? Jag tänker inte ens teoretisera kring medvetandet. Det här är ju ändå ingen bok. Att vi finns till, är det verkligt eller overkligt? Vad kan vi veta frågar någon. Det andra, detta ständiga andra, eller tredje eller femtonde eller vad det nu än är. Mitt livsverk finns hur som helst inte längre här. Det är någon annanstans. Det är något jag och träden har gemensamt. De 36 819 träden och jag. Vi som är en grop."