hon som är människa

född ur eld och vatten

existerar starkt levande

hon som ser människan

bakom även det fulaste

som fjärilar lyfter i vinden

släpper sorgerna taget där

när hon vilar blicken på dem

en och en släpper de tyngden

lättar från marken flyger iväg

ovissheten om hur hantera lätthet

förvrids deras tanke om vad de fått

den gåvan gör de till sin att äga

gör henne till deras slav för alltid

drar i henne och håller henne fast

vingarna bryts med bryskhet

hon förlorar sin egen bärkraft

besatta pressar de ned henne i bojor

då skriket tystnat har hon bara ett

sig själv att göra rättvis i sin nöd...

mörkret sänker sig och hon förstår

metamorfosen kan frita henne inatt

hon förpuppas och blir till ett skal...

när morgonen gryr flyr hon missmodet

kvar blir svarta brända vingar av aska