Ljuden är de samma i köket varje morgon. Katterna som snabbt slafsar i sig sin illaluktande mat. Klockan som tickar, frysen som surrar. Vattnets bubblande när det kokar upp, ljudet när det heta vattnet möter det torra kaffet i pressen.
Ljud utifrån letar sig in, bussen som startar och värmer upp, någon som springer nedanför fönstret - i mörkret- varje morgon. Bilarna som passerar blir fler och fler under tiden jag dricker mitt kaffe.
Katterna som haft vakten hela natten börjar varva ner och går och lägger sig för att få sin välbehövliga vila.
Kaffet smakar inte som det brukar, det gör inget numera, men jag vet att det gör gott så jag vänjer mig vid smaken...det är vad jag vill men vet inte om jag kan.
Tar mina piller, sköljer ner med det kallnade kaffet och tänker att de gör gott. Annars skulle jag väl inte behöva dem.
Vaknar numera så tidigt. Vid 4 är sömnen över. Försöker ligga kvar men kroppen vill upp och röra sig. Funderar om jag ska se det senaste avsnittet av McLeods. Drömmen dröjer sig kvar - jag blev lämnad mitt på ett snöigt fält, hade åkt tåg dit och var förväntansfull innan men hade stigit ur vagnen när tåget stannat, när andra gjorde det, och såg nu att jag var ensam kvar, försökte öppna dörrarna men det var så svårt, ingen hjälpte mig, de bara tittade på mig genom fönstret och jag vaknade innan jag visste om jag missat tåget eller inte...
Är det där jag är idag? Jag har missat tåget? Eller fick jag upp dörren i sista sekunden?
Nej, jag kan inte titta på McLeods nu. Blir alltid så känslosam. Lånar deras känslor men blir samtidigt sorgsen ... har jag missat tåget? På riktigt?
Klockan i köket är det enda som låter. Tickandet är öronbedövande ... och jag dricker min andra kopp kaffe.
Och snart åker jag till jobbet...