Jag ser henne.

Först: nyanserna, de blå, de gröna, alla regnbågens, på svålen, ena kinden, halsen och bröstet.
Sedan: händerna, alldeles som mina egna, de smala fingrarna, varje vågrörelse, själva huden och blodet därunder, de virvlande vägar det tar.
Och ögonen. Ögonen!

Hon ler innan jag, harklar sig och öppnar väg med orden Där är du ju! som till en kär vän, önskad och efterlängtad. Förbluffad sätter jag mig där vänner sitter, i stolen alldeles bredvid. Blommorna berättar hundra historier om kärlek och omtanke, varje doft en person, varje person en omfamning.

Det fanns ett manus när jag kom, jag skrev det för min trygghets skull, för de många frågornas och den stora orons skull. Så onödigt. Vem skriver dialog inför ett systermöte?

Så vi talar. Om bröder och kärlekar, mödrar och jobb. När hon plötsligt skrattar skrattar även jag, för hur orimligt är det väl att i hennes varma röst höra tonen hemifrån?

På täcket, nedanför en gipsad arm, vilar hennes hand. Så jag tar den i min och berättar om Tula och Alfred, förbluffad över det stora i en familj som plötsligt vuxit.

Först i tillfällig tystnad släpper jag handen och säger Men pappa då? Det pockar på så jag talar ganska länge, förmedlar små gruskorn av godhet men bergskedjor av svek. Och det är där hon förvånar och stoppar mig, på väg uppåt, i motlut.

Han är, säger hon, säkert allt det där och mer, han är min mors bittra erfarenhet och dina öppna sår, din lillebrors bojor och många unga kvinnors dåliga exempel. Och för mig, under barndomen och mer, var han bara Frånvaro.

Hon hasar sig något närmare, varje tum smärtsam.

Men, säger hon, så ser jag dig och du mig och vi, i oss, vår far. Vi är för att han var. Och det är någonting storartat och spännande.

På vägen hem är jag helt omtumlad. Först när jag svänger in på tomten slår det mig att vi inte sa ett enda ord om det arv jag förlorat och hon vunnit.