Du är den som smyger in din hand i hans när ni går längs Artillerigatan i regnet.
Dropparna träffar era huvuden, faller nerför pannor, nackar, ryggar.
Det är höstkallt i luften, men hans hand är varm runt din och du darrar inte längre.
Under en stund kortare än ett andetag upphör orden mellan er,
byts ut mot markvända leenden som färgar den grå himlen gryningsklar
och glödande kinder som gör ryggmärgen varm.
Att du glömde paraplyet hemma, att lockarna har fallit ur håret och att skorna läcker in spelar inte längre någon roll.
Ni är för första gången ni.
Det finns inga löften klädda i tunga verb, subjekt och objekt,
bara fjäderönskningar och drömmar abstrakt målade i starkaste färger i båda era huvuden.
Du är den som ser på honom i smyg och märker att han ser dig också.