När kylan rister och ben bär svårt 

Vem ska höra längtan

Som slår så hårt,

Vem fångar tårar att bära dit

där saknad är en storm förlit

Vart kargar klippors trängtan

Och vindnära skum

Jag är en hålighet,

en snäckas viskning

Ett under I våglighet

Målar ensamt dess bristning

Jag har min gråt så innerligt buren

Det tär på hjärtat djupligt skuren,

Sålikt tränktar jag närvaron av er,

Ni hädangångna jag ej mer ser.