Det var en mörk och stormig natt.
Klockan hördes slå halv tolv och
spöktimmen närmade sig.

(Varför spöken skulle hålla tiderna
och vem som var först med att kläcka
en sådan urbota dum idé,

när alla vet att just spöken sällan
har armbandsur, men lakan och
kedjor har de väl?

Nä, det är nog ett påhitt även det,
av någon som brukat skriva manus
i komedi).

I alla fall, i den här dragiga historien,
som utspelade sig omkring 1932 i Holland,
mellan den tredje maj

och någon vecka framåt i tiden, minst.
Kanske var det till och med något
längre tid än så.

Det regnade och vinden ven, den verkade
som skrika och skräna genom buskar och
träd, vinden alltså.

Det var som om den tog vägen genom hål,
en inte ens visste att de fanns, som vindspel
i klippiga bergen eller så.

Men just Klippiga bergen är inte ens belägna
i Europa, utan någonstans långt mera västerut.
Där det enligt envisa rykten,

simmar hajar nära land och äter människor
till frukost. De av människorna som tar sig
ena morgondopp eller

surfar litet hit och dit i väntan på 'den sjunde
vågen'. (I filmen 'Papillon' från före datorns
intrång i människors liv,

där Steve McQueen syntes vara ett visst dragplåster
och den mer ynkliga figuren i glasögon spelades
av Dustin Hoffman,

du vet han i filmen 'Little Big Man, som textens
jag (undertecknad) sett fem gånger eller så,
en dramakomedi

att trilla av stolen av skratt till, såvida tittaren
inte råkar sitta i soffan och hålla någon i handen.
I den första av de

nämnda filmerna, väntar Steve på 'den sjunde vågen).
Denna stormiga och av regn piskade natt, stod en
stackars hemlös levande död

och väntade på sin älskade, som dock dött redan
1732, en precis just lika av vädrets makter hemsökt
natt, vid pass tretiden

och därför fortfarande mörkt. Natten var inte
precis piskad av fallande snö. Men inpiskad,
det kunde den mycket väl ha varit.


(Texten har legat till sig i utkast
sedan omkring en dag i juni 2018)