ända sin min barndom har jag känt mej anorlunda 

klart sämre en alla andra jag har alltid skiljet mej i

från mängeden även nu i vuxet tillstånd sitter det

kvar i mej . det hindrar mej i från att leva fullt ut 

i varge andetag och att älska inte mins mej skälv 

jag ger allt för att till höra någon eller något men 

jag passar aldrig in någon stanns det är min känsla 

i alla fall . jag tillåter mej inte skälv att må bra jag är 

på något sätt skälvdestruktiv jag tillåter mej skälv att 

inte må bra allt jag bygger upp rasaerar jag allt jag växer

upp får jag att vissna och allt jag börjar älsaka fyller jag 

med hat . jag vet inte vad det är frågan om längre jag är 

nere i en svacka för första gången på länge det känns som

jag inte har några drömmar kvar att leva ut i mitt mörka 

sinne som sluter sej en bit för varje dag . jag fylls med sorg 

så att glädjen inom mej sipprar ut en bit varje dag för stegen 

blir allt tyngre att ta varför ska allt gävlas livet igenom tänk 

om jag kunde få lungn och ro i min oroliga själ tänk om .