Mitt i vintern det här året skulle vi inte få några tillfällen att träffas. Vi som hade sett så ofta. Det hade varit en tid då vi haft många förfärliga upplevelser under en skidresa i Alperna.
Det var till Matterhorn gruppresan gick till. Alla sex deltagare som kände varandra hade varit glada och upprymda då vi lämnade Arlanda.
Efter att ha packat upp efter vi anlänt bestämde vi oss som grupp att göra ett åk den eftermiddagen. Vi spände på oss skidorna, klev in i liften som tog oss upp till den höga backens krön. Sedan bar det av utför i rasande fart. När vi var halvvägs ner hörde vi ett högt dån, stora mängder snö kom i rasande fart efter oss och snömassorna kom i kapp. Vi kunde inte skydda oss eller hinna undan. Vi ramlade hejdlöst omkull och begravdes i snönmassorna som pressade hårt emot våra kroppar.
Jag hade inte kontakt med någon längre, låg halvvägs ihopkrupen. Ena staven skar in i bröstkorgen och jag hade svårt att andas, det var snö överallt . Så var det så här mitt liv skulle sluta tänkte jag. Jag orkade inte ropa men jag hörde svagt en kamrat skrik på hjälp.
Jag domnade bort, tror att jag svimmade ett tag och visste inte hur lång tid det hade gått då jag hörde ett skrapande ljud. Här är det ropade någon, trodde det var en kamrat som försökt att gräva en bit. Men så hörde jag en ivrig röst, ser du skidorna sticka upp där. Nu kom ljuden närmare och innan jag hade hunnit uppfatta mer så såg jag ett spadblad alldeles intill mig.
-Försiktigt hörde jag någon ropa, sedan kom en befriande luftström och jag drog efter andan.
-Här ligger någon, ja det är en som är skadad tror jag.
-Helikoptern kommer snart så vi försöker att bära ut den här mannen, sätt på honom syrgasmasken.
Så tror jag att jag slocknade igen och vaknade inte upp förrän jag hörde någon fråga efter mitt namn.
-Vad heter du?
-Henrik fick jag fram.
-Bra att du vaknat upp det är hemska saker du varit med om, här är litet vatten.
Jag drack tacksamt några klunkar med kände att det gjorde ont att svälja.
-Vi flyger dig med helikopter in till sjukhuset nu hörde jag svagt en röst säga, sedan gled jag bort.
Nästa gång jag vaknade kände jag mig yr när en kvinna stod lutad över mig.
-Du har varit inne på operation, flera av dina revben är knäckta och man har lagat vävnaden på ena lungan. Allt har gått bra och du ska få tala med doktorn snart.
Jag fick ett sugrör i munnen och manades att dricka, det gjorde väldigt ont.
-Jaha hur har vi det här då Henrik?
Det stod en läkare i vit rock vid min säng.
-Um svarade jag.
-Operationen har gått bra, du hade tur som inte skadade dig värre. Vi har ersatt en del av din lungvävnad. Det kommer att bli ont en längre tid du har brutit flera revben i bröstkorgen och får vara kvar hos oss tills du blir frisk. Vi har kontaktat dina anhöriga som hälsar. Sedan flygs du hem tillsammans med några av dina kamrater när ni blivit bättre.
-Hur gick det för mina vänner?
-Olof ligger på intensiven är allvarligt skadad. Gustav och Bo bröt flera ben men vill snart komma in och hälsa på dig. De andra två fick flyga hem igår.
-Vi sätter ett dropp här syster sa läkaren när han gick ut genom dörren.
Jag hade funderat och oroat mig för mina kamrater och blev lugnad nu av att få höra att vi alla hade fått hjälp i vården och att inte våra skador var livshotande.
-Men titta på honom då han har en droppflaska bredvid sig vad kan det vara i den, utbrast en välkänd röst?
Det var Gustav där på kryckor, och Bo satt i rullstol.
-Åh vad härligt att se er båda, jag har oroat mig så mycket.
-Ja vi bröt oss, jag i ena armen och och Bo här i benet så han är gipsad, skrattade Gustav.
-När jag blir bättre kan vi väl ses i dagrummet då mina revben tillåter att jag kan stå upp. Hörde om Olof vilken otur han hade, ni kan väl hälsa på honom om han orkar ta emot besök.
Vi orkade inte berätta för varandra om våra hemska upplevelser, ville helst glömma.

Efter en tid flögs vi hem och när Olof repat sig skulle han komma efter. Vi hade spånat om att mötas igen kanske på vår favoritkrog i stan.

© Bibbi Ahrnstedt