Du är ett överfullt askfat
en bortgnuggad himlamoder
du molar och värker
jag hör dig
du lämnar mig nu
som kattmamman lämnar ungen

Snålvinden äter mig längs nacken
en febervind utan färg

Hjärtat sitter tillsammans med sin kanariefågel
på botten av en brunn
målar bilder
om hur det ska gå till att ta sig upp


*



Naturens migränanfall
viner kring knutarna

precis när jag var igenom
samlar vinden sig lömskt
låter det som
till den slutliga virveln
då vi krossas med möbler bilar cancer krukväxter
blir ett med vår egen skapelse

*

fjädrar vippar i jolmig sörja
snör ihop mig
kniper en korsett runt mitt fjärilsliv

himlens oändliga ansikte drar ihop sig till ett russin
till en försvunnen poet
som inte slösar sitt blåa guld

lämnar mig kvar
i det hårda och obönhörliga
att se skogar och barn
bli vilsna