Tysta tårar i nattens mörker
lämnar skarpa sår av tomhet,
väl dolda från andras blick,
fyllda av skam och skuld.

Ingen kan ana, ingen kan se
när jag döljer nattens spår.
Med ett leende möter jag världen
och bär min ensamhet.

Bakom vänlighet och humor
finns min själs sorg dold.
Där bor bara en längtan
efter ett liv i kärlek.

Tidigt fick jag lära mig
att jag var inget värd,
att jag aldrig dög.
Det blev min skapade sanning.

Mot dessa tankens demoner
för jag en kamp varje dag.
En kamp för att överleva,
en kamp för att få vara jag.

Men den kampen fyller mig med skam,
skam över att vara så svag.
Så jag fortsätter att le,
och hoppas att ingen ser.