Minns hur jag stod bredvid
snart var det min tur att tala
han talade blygrått i
sammanhängande sammanlänkade cementliknande sjok
utan andningspaus.....

Jag tror minsann hans lungor är fyrkantiga tänkte jag
hur kunde annars hans meningsbyggnad landa som en självgod kosmonaut i rummet?
Ta sig rätten att klämma ut alla närvarande mot väggarna i blygsel inför sin egen okunnighet?

Jag såg hur klassrummet blev knökafullt av historisk grågul förnissa
när det var min tur att tala
krampade språket i mig
zigzaggade varje tänkbar öppning

Utan att jag märkt något hade jag satt på mig skyddsdräkten mot stolpiga begrepp och dogmatiska gubbar i murarskjorta
jag hade faktiskt somnat stående
blicken var fästad inåt mot en envis tom punkt av oantastlig självkänsla

Jag försökte bända och vrida blicken utåt igen
tillbaka till människorna i rummet
dumma blick som inte ville engagera sig
allt jag hade att säga verkade banalt och billigt känslosamt
jag saknade helt respekt för
Konstens Fria Plastiska Konstruktion Bortom Dualismen
eller
Konstteorins tio viktigaste budord ur ett ickekränkande genusperspektiv!




JAG FÖLL I TYSTNAD


patriarkala byggnader klämde mina penslars språk

mina könshår mina tentakler

min skarpa blick med tre fästen

ett inom yttre och ovan perspektiv

jag föll och han log när han såg det!




Men då när allt var som värst och inget hjälpte
kom det plötsligt gröna löv ur alla mina öppningar
jag födde löv som haren föder ungar
brast som hjärtat
ja som rosenknoppen ut
i uttorkade språklandskapet


Det blev så tyst
alla såg på mig
jag kände mig vara i centrum för längtan
efter kunskap om sig själv och världen
en underbar plats
en plats för lärande även för en lärare


Samlade mig
tankarna översattes nu helt plötsligt lätt i ord
översättaren hade uppfunnit sig igen
//en trevlig och kul människa som aldrig ger sig men utger sig i en slags en vis energi som säger en gång blir vi alla stjärnor
oavsett vad andra säger om oss//

Min black out gjorde så vi alla förstod
att konst är något som ständigt behöver matas med ömhet
konsten är bara ett verktyg
inget att blåsa upp sig inför eller tro sig veta bäst om
konst är allas möjlighet
ingen jävel ska skrämma oss med ord från en mansdominerad konstvärld full av kapitalistiska stryptag .