Igår beskrev jag min corona-vardag. Den såg ju inte så värst munter ut. Men jag tänker att allt är relativt. För den som måste åka kollektivt till jobbet, och som t ex jobbar inom vården, måste min vardag te sig som en drömtillvaro. Samma sak för den som är arbetslös och oroar sig för hyran och alla andra nödvändiga utgifter. För att inte tala om den som kämpar med att försöka bli frisk.

Jag inser att jag bör vara tacksam.
Jag är tacksam för att min corona-vardag ser ut som den gör.

Nu ska jag titta på en svensk dokumentärserie på svt1, I klimatets spår.