snöns vindväggar

som införlivar oss

osynliggör oupphörligt

i slöjor av verklighet

driver oss distanslösa

dit där nära är eller vore allt

nariga läppar och

istappsmustasch

köldtagna öronsnibbar

tillvaron kaosartad

enligt coronaklockans

stoppursryckiga tidtagning

förmår vi ens uppfatta

vår inre värmekamin

bitande tillbaka

den skälvande kylan