Du är den som flätar en framtid av små torra halmstrån.
En lustfylld blick,
ett rött hjärta i slutet av ett meddelande,
en kyss på din hand efter tunga ord.
Bräckliga små byggstenar, lättantändliga.
Allt som oftast smyger sig en liten låga närmare,
tänd av tvivel och en alltför lång väntan mellan telefonvibrationer.
Vakuumet du svävar i medan du sitter med mobilen i handen är rött fosfor.
Känslan av att aldrig vara god nog,
– att aldrig riktigt nå fram –
är tändstickan.
Poff.
Hela flätan brinner upp.
Och så sträcks det fram halmstrån igen.
Du är den som glatt tar emot dem,
som bygger igen,
hoppas igen.