Vill människor varandra väl? Eller är vi själviska och grymma? Jag läser en text i DN om en historiker som läst Flugornas herre, och som började fundera på hur den stämmer med verkligheten. Han hittade en historia om ett gäng pojkar som blev skeppsbrutna och överlevde ett år på en öde ö innan de blev räddade. Dom hade inte förvandlats till mobbande monster utan tagit hand om varandra, och alla överlevde.

Frågan som ställs är vad som händer när människor betraktar varandra som farliga? Och vad som skulle hända om vi i stället utgick ifrån att de allra flesta vill varandra väl?

Under min uppväxt var det en period när mina föräldrar inte ville varandra väl. Det var jobbigt för åskådaren till dramat (jag) och har förmodligen påverkat min tillit till andra människor, och min syn på relationer, samt min förmåga att ha relationer.

Nu lever jag i spillrorna av ett annat drama som jag upplever på avstånd. En person som jag trodde att jag kände har visat sig inte vilja sina närmaste väl. Insikten gör ont. Alla kan begå misstag, men man tänker att i grunden vill människor (som man känner och håller av) inte avsiktligt göra andra illa. Man tänker att det måste vara ett missförstånd, att det måste finnas en förståelig, om inte försvarlig, förklaring.

Varför gjorde han på detta viset? Den frågan kan vi, de efterlevande, aldrig få något svar på.

Jag tror att om vi ska kunna klara av alla utmaningar, klimatkrisen, corona-krisen, politiska kriser, privata kriser, så måste vi försöka tro att människor, i grunden, trots allt, vill varandra väl. Det är vad jag vill tro. Alternativet är döden.