...jag kallar boden så, det är egentligen ett skjul. Men för att Jörgen inte skall för sig att jag pratar om något annat litet hus. Så kallar jag det gärna för just Boden. Boden med stort B, litet på kul sådär. På samma sätt kan det vara med en å för laxhopp, att den får heta Laxå. Har du ett hum om en holme och den ligger dig varmt om hjärtat, det riktigt stockar sig i halsen på dig. Kalla den då bara för Stockholmen, så känns det nog genast bättre för dig. Minns inte på rak arm nu hur eller var jag själv befann mig första gången jag hörde den låten med och av Rolling Stones 'We love you'. Det var från början en singel, men så stämde den träff med andra låtar och så blev det en hel skiva. Påminner om en hel hop andra saker, men jag får nog inte låta splittra mig här och börja berätta om dem. I alla fall tänkte jag som ett litet sidospår berätta att varje gång jag hör den blir jag av högst okänd anledning som alldeles mjuk i hela mig. Ja, ungefär som att befinna sig högst uppe i en berg-och-dalbana och så befinner en sig där några sekunder, som om systemet tvekade med att skicka vagnen utför. Precis innan startskottet för simmarna eller de vilka ännu så i startblocken står, vrooom, vrooom, hör motorerna som beredda. Likt rytande lejon på sina platser, färdiga och aaaah. Så förlösande det är att åka nedför, accelerera och så nästan skita på sig när vagnen känns precis som om den skulle spåra ur och störta ned på människorna nedanför. Synd om dem kanske, men sådär kan det vara, tur att det bara är en dagdröm att som vakna ur då Eva eller Göran skakar ens axel och pekar att där, där är det där en skall titta så på. (Såg en skitlång svartvit film med James Stewart i huvudrollen, igår var det, den fick den svenska titeln 'Livet är underbart'. Det märkliga med den filmen att trots att den är svartvit, lång som en resa till Östersund eller så. En själv som glömmer tid och rum, jag var bara så inne i den, rummet jag satt i försvann som i en dimma och jag bara var som trollbunden. Ja, du har kanske sett 'Citizen Kane' eller någon av de femtioelva versionerna av filmen 'Titanic', det finns ju den där egendomliga känslan och behovet av att 'ge sin version' genom att spela in gång på gång, med namnet på fartyget, tåget, bilen, äventyret och så som kunna 'sätta sin prägel'... mmm vi som satt i biofåtöljen hemmavid var förstås jag och bästa väninnan.) Inte ens en film som 'Man on a ledge' är direkt ensam i genren, om att stå där och kanske hoppa, häromdagen var det en kvinna i en bok, och hon var inte ens tjugofem år fyllda. Även hon stod på en list utanför ett hus, det ösregnade i och för sig inte. Så boksidorna blev inte våta av några tårar från mina ögon. Det var nog tur att solen sken i boken, det räddade min dag. Men när jag gick ut sedan, för att handla, då stod de förstås på, där hade himlen låtit öppna sina portar och det var inte ett slags dugg regn, inget litet porlande där inte. Precis när jag skulle gå förbi hundhagen, blåste ett större löv över lilla vägen, eller var det en mus som fort som 'bara den' smet över till andra sidan? Visst var det väl ett brunt löv i vinden som virvlade från vänster till höger? (Det här är ju inte alls Lars Berghagen, det är varken hans röst eller ens har skrivit låten. Nä, det är allt en bit av Evert Taube med sång av Per Myrberg, fortfarande har jag minsann hörseln i behåll. Har 'blandning' på, eller som det heter på engelska 'random' om du föredrar det, vad det heter i Porto, staden inte frimärket, vete sjutton) Sedan kom Eva, eller om det var Göran, Jörgen, Margaretha, Sören eller Greta och sade att nu var färdigt igen. Maten kanske eller något annat som spännande. Du vet, när en brukar kramas och den andra gärna vill som släppa efter en stund och verkar som tycka, att nu räcker det väl ändå. I torsdags då du kramade mor, far eller lilla pyret, då var det precis tvärt om. Du ville släppa, men ville den andra det? Nej, det var som någon ville rädda dig från att drunkna. Grep verkligen tag om dig och som verkade anse att stunden gärna kunde få vara ett tag till. Ett par timmar eller kanske en vecka. Då fick du plötsligt som inse hur det kan vara på andra sidan, fast du är förstås dig själv närmast och tänker sällan på hur det är att vara någon annan. När en själv är sju år och upplever något, då är det ju just en själv som upplever det där litet otäcka eller mysiga. Ja och sedan när du är sådär litet över 37 (67) så förstår du plötsligt hur det kan vara att stå och som stampa lätt tålamodsprövande, låt detta bli dig en prövning, jo det vet en nog. Du vet den där saken i Boden. Den finns inte i det skjulet alls. För Torkel eller Jeanette har haft sina fingrar i syltburken, fått syn på yxan och fört med fingret utmed dess egg och funnit den slö. Tog ut den till slipstenen, hällde vatten i 'karet' av slagskeppsgrå metall och lade den först åt ena hållet på hjulet av sten, sparkade jämnt och samt. Så blev eggen vass och när du fattade den och själv drog fingret som nyfiket över metallen, du därför skar dig i tummen så blodvite uppstod och du kvävde en svordom och tillika en snyftning. Det var på din egen hand, det märkte du, för du levde ännu. (Har Tommy Körberg varit ung? På rösten hörs det att envar människa kan, redan i unga år, låta sin som pipa ljuda). En yxa kan användas till litet av varje och trots att jag nog kan en hel del, så har jag alltid 'varit en jäkel' på att inte alls kunna hugga ved eller ens få till sådan där tändved det är så fint att ha i en spis av järn, brasa eller kamin för att sprida en smula värme med, ungefär som stundom i hjärtat och huvudet ditt. Som att bli förälskad plötsligt och känna hur huvudet så märkligt eller illa påskruvat är just där och då.

(Spontanskrivet, så här strax före lunch och allting)