Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Varma seende vuxenögon

 

Jag sprang omkring på kollo
och sökte efter ett par vuxenögon
som såg mig och min utsatta
situation. Jag minns inte vad
som hade hänt, bara att jag
desperat letade efter någon
som kunde se och förbarma
sig över mig, trösta och
förmedla trygghet och empati.
Klumpen i halsen och bröstet,
jag var kanske elva år gammal,
paniken och känslan av en total
ensamhet och övergivenhet när
de vuxnas blickar ignorerade
mig och vändes bort, ångesten
som förvandlades till en panik
som sakta övergick till apati
när jag gick upp till logementet
och drog täcket över huvudet
och vaggade in mig själv i en
fantasivärld. Det var de här åren
som jag upptäckte att man kan
förtränga och stänga av allt det
skrämmande och outhärdliga,
och man kan sätta på sig en
mask av cool oberördhet och
tycka att man är en fantastisk
pojke som flickorna drogs till.
Min pappa hade tagit livet av
sig natten mot min elfte
födelsedag och jag var i ett
slags utdraget chocktillstånd,
men det la ingen notis om
utan vad som gällde var en
hurtfrisk och härligt positiv
optimism som det var omöjligt
att inte svepas med i, och som
naturligtvis var fullkomligt
förödande för mig och jag
delades sakta till att bli två
personer, en utåt och en inåt.
Det var en i det långa loppet
en alldeles ohållbar strategi
men vad visste jag om att jag
hade en tickande tidsinställd
bomb inom mig? Dessutom
så blev jag bipolär i de övre
tonåren och allt brakade
samman när jag drabbades
av en schizofren psykos när
jag var 21 år gammal, och jag
sprang omkring och sökte
desperat och jaglös efter ett
par vuxenögon som kunde ta
mig ur det optimala helvetet,
men det var för sent och jag
kunde höra både Guds och
djävulens hånskratt och min
ångest och fasa var suverän
när jag naken stod ute i det
iskalla beckmörkret så totalt
förvirrad som en människa
kan vara. Jag straffades för
någonting jag hade gjort, men
jag kunde inte komma på vad.
Jag var det självutplånande
barnet som till slut inte orkade
med att vara så extremt sjuk
och ensam. Schizofreni handlar
i grund och botten om att vara
fullständigt oälskad, bortglömd
och förödmjukad in i märgen.
Det krävs väldigt mycket kärlek
och sanning för att kunna bli frisk.




Prosa av Johan Bergstjärna VIP
Läst 36 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2020-11-23 10:05



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Johan Bergstjärna
Johan Bergstjärna VIP