Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Att tämja en anakonda

Äsch. Vi fortsätter väl drömma.

Denna gången är jag på väg till mitt barndomshem med massa packning på ryggen. Går utmed vägen vid åkrarna och ibland stannar någon bil och frågar om jag ska ha lift, men jag tackar gladeligen nej för det är ju så skönt att gå. Precis som alla andra drömmar så är det extremt trögt att ta sig fram dock. Det måste vara packningen tänker mitt dumma dröm-jag.

Det blir dock inte mindre problematiskt när jag sedan stöter på två ungar som försöker tämja en anakonda. Anakondan är säkert 3o meter lång. Grön-brun, oljig, och tjock vid ett speciellt ställe, säkert efter att ha ätit upp någons hund.

Hursomhelst. Klart man hjälper kidsen att tämja sin Anakonda. Vi går så nära som möjligt för att visa att vi inte är farliga, men fan vad snabb den är när den väl sätter igång. Om man väl undviker dödshugget så blir man snart varse om hur snabb den är på att leka jage, iallafall i 30 meter. Den ser ut som såna där tunga kedjor som finns på gym som bildar vågmönster när man slungar dem - jobbigt som fan om ni nån gång provat - och skulle ormen bara haft lite självinsikt, så hade den ju insett att så kan man ju inte röra sig i ett civiliserat samhälle. Den lyckas iallafall få mig att kämpa för glatta livet med min stora packning och försämrade rörelseförmåga, och jag hinner precis undan, men en av ungarna har inte lika tur. Jag tvingas ringa upp hans mamma som såklart inte fattar någonting när jag berättar att hennes son ligger och kramas med en 30 meter Anakonda här mitt ute på landet, men hon blir ju såklart förtvivlad och dyker snabbt upp på platsen för att titta på spektaklet tillsammans med mig och den andra ungen. Hon gråter och jag försöker trösta henne genom att prata om andra saker, t.ex. om statsministerns senaste tal till nationen, och tänka sig, DET BITER! Hon har så extremt mycket tankar och känslor om saken, och går på något alldeles vanvettigt om hur sossarna kommer vinna valet p.g.a. detta, och att han e ju ända så JÄKLA lik Palme, och snart kommer vaccin och då ska fan hela familjen åka till Italien (Javisst ja).

Hon hade lika gärna kunnat prata med en vägg. När hon tittar bort instruerar jag den andra ungen vad han ska säga för att hålla henne glad, och sedan traskar jag rätt förbi Anakondan och ungen - inte en enda rörelse - och fortsätter hemåt. Tänk att allt som krävdes var en skitunge för att tämja en anakonda!




Prosa (Kortnovell) av Emil Ågren
Läst 28 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2020-11-24 12:17



Bookmark and Share


  bibbi ahrnstedt VIP
Spännande och läskig, tur att det var en dröm, fint framfört
2020-11-25
  > Nästa text
< Föregående

Emil Ågren