Han klev innanför dörren på Stenhammars väg 6 och tog av sig sina skor.

Torkade sin svettiga panna och la mössan i hyllan.

Om jag kisade var han inte samma som förut, kanske starkare än då?

När vi träffades hade han tappat sitt hopp. Nedbruten och sparkad på av andra.

Jag sträckte ut min hand och sa med en stark, fast röst: kom min kamrat, låt oss föra din kamp som om den vore vår kamp.

Tveksamt tog han den.

Nu är han inte längre ensam under paraplyet som skyddar från deras haglande hat.

Nu är vi flera som för hans kamp.

Kampen om rättvisa för den lilla rödhåriga pojken med fräknar.

Som nu är en man med svart hår och vita prickar.

Mannen med det svarta håret som lärde mig om kommunism

Som berättade för mig om ryska revolutionen medans vi drack gin.

Som öppet och ärligt berättade om sina förorätter

Som tog min hand och samtidigt visade mig vem jag är, vem jag kan vara.

För honom kommer jag kämpa tills jag bara är skinn och ben, tills mina knogar är röda.

Tills tulpanerna vid Fyrisån än en gång blommar.