Jag stod på huvet när du ringde på
hos vår gemensamma vän.
Hon jag hade delat säng med
och som också skulle bli psykolog
men det visste inte du.
Hon gav mig flatlöss dessutom.
Alltid nåt
för sexet har jag glömt.

När du och jag sen tömde förrådet på pilsner
och klädde av varann i studentlägenheten
så visste jag att du skulle bli mitt öde
och jag äntligen kunna överlämna mitt till dig.

Du hade inga löss
men du hade ett långt långt hår
som nådde dig till
min åtrå
och jag bjöd dig på hembakat
och en erektion du älskade från första stund.

Sen längre fram
utmed åren
längs våra utvecklingslinjer
visade det sig att just vi två
ibland hade svårt att vara arga på varann
så vi kompenserade det hahaha
med humor, galna skratt, mat, vin
och kyssar i hammocken
som resulterade i två ljuvliga galningar till spjuvrar.

Jag är din stenbock
fortfarande med känslor
från första mötet,
jag går rakt fram
efter att ha tittat
på dig.

Du är min kräfta
fortfarande med en viss misstänksamhet
från första mötet,
du går långsamt, ibland baklänges
efter att ha tittat
på mig.

Efter sju års boende annorstädes
var mitt kapital av meningslöshet fullt.
Jag behövde det
för att åter känna att jag tycker om
den som du gör så bra.

Jag tror hemligheten med oss
är att vi skiter i identiteten.
Den är överskattad.
Den är i vägen
för såna som oss.

Att vi ska blänga på varann
till döddagar
är ingen tvekan
inget problem
men jag hoppas bara få veta
hur jag ska stå ut
med att se dig somna först.

När jag tänker på det
skulle jag lika gärna kunna bli astronaut
utan returbiljett.