Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


NOVELL


2020 En mobil Novell

När Esther kom på att hon glömt mobilen hemma kände hon hur munnen blev torr av adrenalinpåslag. Där satt hon på bussen och var en halvtimme från jobbet, då såg hon att det kom på kontrollanter. Hon kunde inte leva utan sin mobil och nu kunde hon inte ens visa upp någon giltig färdbiljett. Väl framme vid henne frågade de lite nonchalant om färdbevis. När hon stammande försökte förklara att hon glömt telefonen hemma, svarade de spydigt, att så säger alla. De hade tydligen bestämt sig för att leka låtsaspoliser. De frågade efter hennes legitimation, men hon försökte förklara att de låg i mobilskalet. De trodde inte på henne utan sa att hon skulle bli tvungen att gå av vid nästa hållplats, trots att hon var mitt i ingenstans. Hon frågade dem om hon kunde få låna telefonen och ringa jobbet. De svarade att de hade minsann inga telefoner att låna ut. Bussen stannade in, ingen gick på men hon tvingades av. Hon bönade och bad men kontrollanterna verkade vara helt utan empati. Esther slängdes av bussen.

Novemberregnet öste ner på gamla multna löv. Temperaturen låg på sju grader och Esther var definitivt inte klädd för att vistas ute, skorna hon hade på sig var i tyg. Där stod hon nu och bussen körde med en rivstart, så det stänkte på hennes kläder. Hulkande stod hon med armarna runt kroppen. Hon kunde känna hur mascaran långsamt rann ner mot gatan. Mitt ute på en landsväg stod hon, i mitten av ingenstans. Det kom en bil från andra sidan, Esther sprang ut mot bilen och viftade med armarna men föraren bara vinkade tillbaks. Benen började gå av sig själva och redan efter några minuter hade hon vatten i skorna och byxorna var våta rakt igenom. Hon tänkte att hon minsann skulle anmäla bussbolaget om hon blev sjuk, även för förlorad arbetstid. Tankarna snurrade och hon oroade sig över att dö här mitt ute i obygden. Det var dessutom hon som skulle ha öppnat butiken idag och hennes kollega hade inga nycklar. Esther måste få tag i en människa som var villig att skjutsa henne hem. Det gick inte att komma till stan i hennes skick. Hon gick över vägen och började gå i motsatt riktning, två mil hem. Här hade hon överlevt Corona i somras med en hårsmån, liggandes i respirator i tio dagar. Skulle hon nu dö i en lunginflammation orsakad av en glömd mobil? Esther viftade till sig en lastbil närmade sig henne. Chauffören saktade ner och stannade. Hon öppnade passagerardörren och berättade lite snabbt vad som hänt och frågade om hon kunde låna hans mobil. Nej, den var urladdad och han hade ingen laddare i bilen, sa han. Hon visste att han ljög. Han såg på henne med en girig blick, ögonen vandrade upp och ner på hennes åtsmitande kläder. Han frågade om hon ville åka med. Intuitivt skrek hennes kropp nej men hon undrade samtidigt om hon kunde låta bli att ta denna möjlighet. Vilket var värst, att riskera att bli våldtagen eller satsa på nästa bil? Hon valde det sista. Esther tackade nej till erbjudandet och han höjde på sina yviga ögonbryn och ryckte surt på axlarna och gjorde en rivstart med resultatet att hon återigen fick lervälling stänkt på sig.

Hon fortsatte att gå och kände att hon började bli stelfrusen, det stack i fingrar och tår och näsan droppade. Det kändes som hon vandrat i timmar, nu borde väl snart alla undra var hon var, tänkte hon. Kanske hade de redan ringt sjukhus och polis. Plötsligt tutade en bil bakom henne och Esther ryckte till. En röd liten Fiat körde upp sidledes med henne. En liten dam, med yvigt vitt hår, rullade ner rutan och frågade om hon behövde hjälp. Esther började gråta ännu mer och lyckades få fram ett ja. Damen som presenterade sig som Kerstin hämtade lite plast i bakluckan och svepte in passagerarstolen som skydd mot Esthers dyngsura kropp. Hon frågade var Esther skulle och hon svarade bara hem och berättade vad som hänt från början till slut. Kerstin svarade att de skulle åka hem till henne först och pyssla om Esther, som gapade av känslan av att bli så vänligt behandlad. De åkte fem minuter och körde in på en liten grusväg som slutade vid en liten röd stuga med vita knutar.

”Nu ska vi gå in och fixa lite varm choklad och så ska du få ta på dig torra kläder.” sa Kerstin med bestämd ton.
”Jag måste ringa jobbet” sa Esther.
”Jag har bara har en fast telefon för jag har aldrig velat skaffa mig en mobiltelefon. Jag vill inte vara tillgänglig jämt. Men du kan låna telefonen.” Kerstin pekade på en gammal väggtelefon.

Hon valde att vänta och byta om till torra kläder. Kerstin gjorde upp eld i kaminen och en hetta smög sig in i stugan. Hon ringde nummerupplysningen, fick telefonnumret till jobbet, men så klart svarade ingen eftersom hon hade nyckeln in till butiken. Någon annan kunde hon inte nå eftersom hon inte kom ihåg ett enda telefonnummer.

Tårarna hade slutat rinna och hon hade tvättat av det värsta av sminket. Helt plötsligt hörde hon ett pipande. Hon tittade frågande upp mot Kerstin.

”Missan, hon fick ungar för en tid sen. Vill du se?” frågade Kerstin.
Det var tre kattungar. En grå, en svart och en lurvig röd. Den senare sprang mot Esther och hoppade upp i hennes knä. Detta var kärlek vid första ögonkasten. Kerstin log.

”Du kan få köpa henne om du vill. Jag ger aldrig bort djur, men för 500 kronor kan hon bli din,” viskade Kerstin som hon trodde att någon skulle höra.
Esther blev stum, hon hade letat katt ett tag men inte hittat rätt. Nu hittade katten henne. På väg hem fick lilla Kerstin sitta i en liten låda. För visst skulle hon heta som Esthers räddare.




Prosa (Kortnovell) av Karin Jungå c/o Vemod VIP
Läst 139 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2020-11-25 21:43



Bookmark and Share


  bibbi ahrnstedt
Vilken spännande historia , stackars Esther riktigt otäckt skönt att det slutade så väl
2020-11-26

  SatansSon VIP
sann historia? de jävla kontrollanterna tvingade två femtonåriga tjejer lift hem till västerås. från ängelsberg.inte kul för dem. har diktat om dem hänne
https://www.poeter.se/Las+Text?textId=2312634

2020-11-26
  > Nästa text
< Föregående

Karin Jungå c/o Vemod
Karin Jungå c/o Vemod VIP