Att gå på händer på taknocken gör man inte, det vet Rakel mycket väl om, ändå står hon nu här med stelfrusna fingrar och tar sats. Nedanför henne breder staden ut sig, det är natt, men hon kan ändå se allt, känna och förstå precis allt. Gatorna glittrar bortanför kanten på taket och allt är tyst, det låter men inga ljud spelar någon roll. Vinden flyter igenom hennes hår, störtar in genom pyjamastyget och ut på andra sidan, låter sig silas av hennes existens utan att sakta ner och samtidigt som vindilen lämnar henne dyker hon framåt som för att låta sig silas tillbaka. Hon kan fortfarande se allt, det är bara åt andra hållet nu, känna och förstå allt. Hon förstår att hon kommer falla, falla ner för taket och det gör man inte. Det vet Rakel mycket väl, hon vet allt. Från plommonträdets högsta topp ser hon hur hon faller, hör hur en takpanna dras med i farten och krossas mot grusgången under henne. Hon ser sin ljusblå pyjamas fladdra, nästan sväva ner, rakt ner i marken. Där ser hon sedan sin kropp ligga, den gör nog ont men är inte allvarligt skadad. Den klarar sig själv en stund. Rakel tänder en cigarett och går vidare, ut på gatan. Glöden är så vacker att hon vill gråta, kasta sig in i den och somna där i det varma skenet. Det går inte, hon är för stor. Att balansera på broräcket gör man inte, det vet Rakel mycket väl om, ändå står hon här med skorna bredvid och balanserar på den kalla metallstången. Gud är en cigarettglöd viskar hon från andra sidan bron. Någon viskar iallafall, antagligen hon, det låter som hennes röst. Vatten, vind, stjärnor och ett tickande från närmsta rödlyse. Ena foten framför den andra och Rakel känner allt, känner att hon kommer ramla, ramla rakt ner i det mörka vattnet. Lungorna töms på luft och det hugger till i ryggraden, kroppen är tillbaka och flyter i vattnet, fryser. Rakel går hem och skorna gnisslar. Hon är förvirrad, det går inte att minnas, tömde hon diskmaskinen innan hon gick och lade sig? Håret droppar och målar en pöl på golvet. Rakel somnar och solen går upp.