Vem kunde någonsin ha anat
den frukt som en ostadig sky
i sin nåd skulle bära i famnen
och låta korsa min väg

och själv skulle jag aldrig ha trott att
en tygkasse med
en handduk och badkläder i
skulle fyllas av ett underbart minne

men förstod, åh, vad jag förstod,
när molnhimlen öppnade sin reva
och jag plötsligt befann mig i
naturens mest skinande leende

med droppar som ljumma och gnistrande
blev mindre och mindre
och fler och fler,
gjorde vattnet till en pärlgrå men sprakande gata

Åh, nu dör jag,
skälvde jag yster i skummet
rullade som en delfin
medan Avunden glodde från bryggan

Eftermiddagsljuset
hade letat sig fram till mitt ställe
och vart än mina ögon riktades
så var jag en del av

det vackraste bad som skådats.



4/8 2020