Jag målade mig själv
men glömde bort att färga själen
nu är den genomskinligt blå
precis som tåren i en ögonvrå

Hela kroppen blev ett kanvasskal
varje enskilt litet penseldrag
blev symboler för mitt inre jag
lika hopplös, ensam, svag
---------
Jag försökte skriva brev
poesi för likasinnade
om samvetskval och lidande
en önskan om befrielse

Men pennan i min hand
var lika tom och fylld av skam
så varenda rörelse och drag
blev formlös, fläckig, svag – precis som jag
----------
Jag tog tonen i förskräckelsen
var lika hopplös tom som kärleken
det var musik ifrån så längesen
men den rädda mig från tystnaden

Jag gjorde allt för att bedöva mig
all den kraft som fanns ini mig själv
blev bleka toner av förödelsen
fast i formen av en tår