Läkaren var som sagt ute och gick, mötandes mer eller mindre bekanta, gång efter annan. Han fick möte på trottoaren av en liten man som gick sakta, som om han flöt fram eller kanske såg det ut som om han förflyttade sig lätt stilla stående. Det var i vilket fall som en sorts uppenbarelse i synfältet. Mannen stannade till, vek upp rockens krage, som om han frös och fortsatte sedan med sin lätt egensinniga gångstil Går det att färdas framåt i ultrarapid? Det var som en film i en lägre hastighet än annars, som en apparat vilken visade en film där de agerandes rörelser uppfattades som flytande i slow motion. Läkaren stirrade väl inte? Korta och fullvuxna karlar, oavsett ålder, brukar inte uppskatta att någon stirrar på den. De borde dock kunna ha ’vanan inne’. Eftersom ovanliga händelser, föremål och människor lätt uppfattas som något att kasta en andra blick på. Eller som sagt se litet extra länge på. Läkaren i sig hade upplevt något liknande själv, såväl i privatlivet som på arbetsplatsen. Hans fru hade gjort det, när hon fick syn på sin så möjligt älskade make, första gången, flera år innan han blev just hennes make. Då hade hon som studsat en smula vid anblicken. ’Vilken karl’ hade hennes blick kunnat säga. Det var som om hennes hjärna skrikit i hennes inre, åt henne, vilket praktexemplar! Den halva av befolkningen som såg på läkaren med en möjligt spörjande, forskande blick. De kunde även tänkas ha gjort det hon själv gjorde, tittat till en extra gång. Men det förstås, inte med precis samma upplevelse som hon själv. Utan möjligen med en snarlik. Läkaren tänkte att livet var som ett korsord, där det ena ordet var på sex bokstäver. Den som konstruerat korsordet skrev inte bara ledtråden i rutan utan även siffran sex. Så att den som löste krysset skulle tänka på att lösningen skulle vara ett ord på sex bokstäver. Samtidigt som ledtråden upplyste lösaren om i vilket område lösningen fanns att hitta, det bara var en kort upplysning, som kunde betyda litet av varje. Läkaren hade förstås provat sig fram, om ’I stallet’, skulle bli ’remtyg’, så kunde ett korsande ord bli myrstack (’I skogen’ 8 bokstäver, det började på m, som tredje bokstaven i remtyg) och det kunde å andra sidan vara litet vad som helst. Han hade med blyerts skrivit upp de båda möjligheterna på ett block hand hade till hands. Att koppla av med en kopp hett eller ett glas kallt, till en smula huvudbry kunde få honom att börja tänka i andra banor sedan, då han hade ett eller annat huvudbry att få sina tankar och känslor att kretsa kring. Han hade även andra distraktioner förstås, medlemmar av hans familj, stadens invånare, sin bokläsning och litet av varje sådär som gärna myllrar kring i en människas liv. Detaljer av olika slag. De bidrog allesammans till en sorts myrstack av pusselbitar. Det roade honom att jämföra livet med en sorts tavla, en sorts lösningar, som fragment skulle de likt en eller flera drömmar, forma sig till en bild. Till en hel serie av bilder. Sjukvården, hans egen profession, skulle utgöra ett pussel, bara ett av flera. Sedan var det förstås hemmet, de vilka bodde i det och där han var på en gång såväl bekant och älskad, samtidigt en sorts främling på besök. I sin egen inre världsbild besökte han dessa platser, om och om igen, där han själv stod i centrum och samtidigt utgörande en pusselbit i andras tavlor och föreställningar om livet. Trots sin som övertygelse om att alltid ta ’den rätta vägen’, den som var kort nog, från en start till ett förutbestämt mål, fanns det alltid möjligheter till en sorts avbrott. När som helst kunde det hända något som drog in honom i händelser utanför hans egen ’kontroll’. Som om det plötsligt skulle blåsa upp till storm, en människa skulle skyndsamt dyka upp vid hans sida och ställa en fråga lugnt och sansat eller som stressad av brådska. Ändå lät han inte detta göra honom själv till ett ständigt som nervknippe. Avbrott hade sin tid och själv fick han hela tiden anpassa sitt eget liv efter yttre händelser. Han kunde gå som per autopilot och som förlora sig i annat än det som tilldrog sig på promenaden, om något gjorde det, utöver det vanliga. Människor som såg honom, upplevde det ofta som om hans blotta existens utgjorde en pelare av trygghet. Kanske blev deras liv som just mera soligt där han tog sig fram. Han var inte något orosmoln i deras liv, utan mera som en sorts vana. Om hans gestalt inte skulle dyka upp, skulle deras liv förmodligen fortsätta ’som vanligt’. Men att han dök upp utgjorde ett bildfragment som kom att komplettera och få en sorts lugn att bre ut sig, som om bilden inte redan utgjordes av just en sorts ’ingenting just’ i händelseväg.

En möjlig fortsättning på historien nästa fredag. I del fyra.